Etikettarkiv: Människor

Jef – clownen som kan sitt kaffe

Clownen Jef lägger ut texten om South City Sump Coffee i närheten av den stora floden Mississippi i USA. Han har också bjudit in redaktionen på en Nordamerikansk kaffeprovarturné men vi har hittills inte lyckats lösa vare sig visum, pass eller pengar. Så vi lyssnar andäktigt till Jefs målande berättelse och drömmer om landet med träskmyggor stora som tampers.

Mannen som Jef pratar om heter Scott och ser ut så här:

Scott på South City Sump Coffee
Scott på South City Sump Coffee ser exotisk och amerikansk ut. Vi längtar dit. Damn those immigration laws!

Annonser

Konstnärskaffe: 6 – Tillbaka till nutiden

Martin Molin
Tonsättare och musiker i Wintergatan
Latterian med en cappucino
Aktuell med release av musikvideon Sommarfågel på youtube

Vi står och väntar vid hörnet Kyrkogatan och Västra Hamngatan i Göteborg. Det är den 4 november år 2012. Joel tar upp sin mobil för att kolla klockan. Då kommer Martin cyklande med Grönsakstorget i ryggen. Han stannar till med en tvärsladd och vi ser att han kommit ridande på en stålkonstruktion av en makalös natur. Det är fantastiskt och fullkomligt galet.

Martin: Jag har kopplat på en ljudtransformator som omvandlar pedalenergin och musiken till förhöjda frekvenser. Till dags dato har jag byggt om sju av mina instrument till en…
Redaktionen synkront: …stor och otymplig cykel för tre personer?
Martin: Tidsmaskin. I framtiden kommer jag såklart att bygga om ännu fler instrument och ni förstår att effekten blir större. Eller mer annorlunda. Hoppa upp!

Martin Molin
Den galne professorn

Tre kraftiga pedaltramp senare är vi fullkomligt hjärnställda. Vi vet inte vad vi ska tro. Vi resignerar och njuter av det underbara. Martin har verkligen uppfunnit en tidsmaskin. I takt med att kilometrarna avverkas förflyttar vi oss framåt i tiden.

Martin: Här är min musikstudio. (I framtiden, red. anm.) Jag har byggt till hela övervåningen med människokraft från hela världen. Det här tornet till exempel är ritat av en indisk arkitekt som heter Happines Parakeet. Vi byter tjänster med varandra. Jag spelar på hans firmafest och han ritar mitt hus.

Vi cyklar vidare till baksidan av huset.

Martin: Den här tvåhundra meter långa trappan som går ut från dansbanan ända fram till Vänerhavet där borta är egentligen ett felbygge. Jag bad om en anspråkslös altan och de byggde detta monster. Haha! Nu i efterhand är det ju en bra historia.

Vi instämmer gillande att det är en rolig anekdot. Och en grov kommunikationsmiss.

Martin: Framförallt vill jag visa er min uppfinnarverkstad som ligger några mil längre söderut.

Han bränner på med fullt flås via E18 och bakpå pakethållaren sitter vi som små barn på julafton och tänker tankar i linje med: ”Det var så här det blev med västlänken alltså”

Martin: Tiden går ironiskt nog ännu snabbare när vi befinner oss i framtiden. Ni märker att det börjar skymma (det har vi inte uppmärksammat) och vi har ännu inte ens lämnat Granmon. Är ni hungriga förresten?
Redaktionen: Okej
Martin: Va?
Redaktionen: Ja, ja vi är svinhungriga!
Martin: Hunger är också en sån grej som… Här är det nattöppet!

Vi stannar till vid en övergiven bensinstation och gatubelysningen vid pumparna lyser inbjudande. Jag går av åbäket (tidsmaskinen) och fram mot ingången till macken. Dörrarna öppnas. Jag fortsätter in genom öppningen och tittar mig rådvill omkring. Det här är ju mitt barndomshem. Där är schäfern som ligger i farstun och bredvid hunden står två par träskor ackompanjerade av ett mollackord. Bakom den utslitna gungstolen med det blomvita tyget står ett halvt bord uppställt mot väggen. Ovanpå den resterande halvan av bordet stoltserar en snurrande askkopp, en trave cigaretthylsor och en kvarglömd kaffekopp. Rummet luktar tobak. In från köket kommer Martin.

Martin: Jag var tvungen att hämta en melodi bara. Känn dig som hemma!

Men… Jag blundar och minns inte vart jag var. Tittar upp igen och står utanför den bensinstation jag bara för någon minut sen gick in i. Jag ser nog helt skräckslagen ut och Martin ler empatiskt mot mig.

Martin: Är det demonerna?
Marcus: Näe, jag tror inte det
Martin: Minnena?
Marcus: Näe
Martin: Musiken?
Marcus: Ja.

Carte Blanche
När solen ligger lågt och tiden är ur led är allting tydligen tillåtet

Konstnärskaffe 5: De dödsdansande pelikanerna

Ulrica Flach och Åsa Björklund
Skådespelare och regissör i Pelikanteatern
Cafe Hängmattan med varsin bryggkaffe
Premiär med 2.0 Jag är inte övergående nästa fredag på Teater Trixter

Pelikanerna ser på varandra och sedan på mig. De har vänliga och skarpa blickar. Från där jag sitter ser de till längden lika långa ut men den ena är något smalare än den andra, som även påminner om en annan typ av fågelart. Förresten, pelikanen är väl ett fågeldjur?

Jag bryter isen genom att försiktigt skjuta in det faktum att de någon gång ska dö. Och jag med. Vi sitter tysta ett slag för att smälta den insikten. Den ena pelikanen skrattar högt för att avdramatisera stämningen varpå den andra pelikanen tittar på mig. Hon har en blick som ser rakt igenom själen.

Berit och Ulla
Berit och Ulla. Fast egentligen Åsa och Ulrica utklädda till Berit och Ulla.

– Jag pratar ibland med min dotter om döden. Säger att man får tro vad man vill om vad som kommer sen. Bilden av reinkarnationen blev väldigt konkret för henne, som bild och så, och hon frågade senast; ”Men om jag föds igen, var kommer jag då?” Ja, det vet man ju inte. Det är det som är så spännande. Och resonerandet fortsatte; ”Men när jag kommer ut mellan benen nästa gång, kommer jag till en annan mamma då?” Nja, ja det är väl troligt. Eller ja, det vet man inte. ”Men mamma, får jag nya kläder hos den mamman? Eller har jag dom som jag har nu?”

– Min mamma sa en gång till mig att inte tänka så långt. Att sätta stopp helt enkelt, innan tankarna går för långt. Att det är ett sätt att handskas med det. Och för henne var det säkert rätt. Själv gör jag en föreställning som 2.0 med Pelikanteatern. En föreställning om tanken på tiden; om livet, döden, Gud och vad vi gör av nuet och vår stund på jorden. Alla har vi våra sätt.

Vi enas om att tystnaden i teatern är viktig, för däri kan vi lyssna till textens väsen. Vågar vi vara tysta med varandra i vardagen har vi kommit långt. Då delar vi döden.

Jag ser pelikanerna titta strax bakom mig varpå jag vänder mig om. Där sitter en svart fågel på en stolsrygg. Den doftar hummus. Fågeln alltså. Jag får en idé till ett skämt, återvänder med blicken till bordet och levererar.

Vi skrattar gott tillsammans och börjar avrunda samtalet. Den svarta fågeln förstår inte vad vi säger.

Konstnärskaffe 3: På barrikaden vid Skanstorget

Frida Sundström
En av improvisationsteatern Improverkets grundare och ägare
Två cortados och en cappuchino avnjöts på Café Con Amor vid Skanstorget i Göteborg
Frida är ständigt aktuell, både som skådespelare, entreprenör och tankesmed

Klockan är fortfarande sömnig när tre vackra själar sammanstrålar på Café Con Amor vid Skanstorget i Göteborg. Redaktionen (Joel och Marcus) beställer varsin cortado och Frida beställer frukost med allt vad det innebär av jos, surdeg och ruccola mellan tänderna. Efter att ha avhandlat skillnaden i våra respektive kroppshyddor (Joel slår i huvudet på övervåningen medan Marcus värdigt kan räta på ryggen och Frida ännu värdigare gå upp i handstans) sätter vi oss för att prata om det ok som är vår kollektiva syn på konstkonsumtion. Frida ställer sig genast upp igen och bestiger beslutsamt den barrikad som redaktionen aningslöst börjat bygga av pinnstolar och matavfall. Medan hon deklamerar att de konventioner som dikterar villkoren för hur vi människor måste bete oss när vi konsumerar kultur är förlegade och destruktiva noterar vi hur bra hon passar just där uppe, på barrikaden. Trots barrikadens ogästvänliga natur stegar hon orädd fram och tillbaka över pinnstolarnas snubbelben och gårdagens kladdiga kornichonger. Du kan ramla ner Frida, varnar vi. Dina skor blir söliga av saltgurkan och det skulle just se snyggt ut. Vad ska folk säga? Frida ignorerar vår ängsliga omtanke.

Frida Sundström
Bilden är kraftigt beskuren, både på höjden och bredden. Dessutom reducerar bilden verklighetens återgivning av rummets djup. Och så är skalan förvanskad. Frida är i själva verket betydligt större.

Vilka konventioner är det som är förlegade undrar vi. Till exempel att man måste sitta still i en och en halv timme förklarar Frida. Att man som publik måste sitta kvar trots att man tröttnat efter de första fem minuterna. Ge istället publiken möjlighet att röra på sig, att lämna lokalen, att för guds skull få ta sig en bit mat. Men hur blir det med de långa svåra stycken konstmusik då undrar vi försiktigt. Om man får gå därifrån kanske det inte finns någon kvar som kan applådera när Duo Gelland lagt ifrån sig stråkarna och tittat upp från partituret. Lugn, säger Frida. Vi blir genast lugna. Hon är väldigt övertygande. Ge människan möjlighet att styra över sitt eget liv och hon kommer i gengäld känna sig villig att ge konstyttringen i fråga av sin tid och sitt engagemang. Lugn. Vi är lugna säger vi. Men kom ner från Barrikaden Frida. Aldrig, svarar hon. Hurra! utbrister vi.

Konstnärskaffe 1: Tre skrävlare på Bar Centro

Jonas Eskilsson
Frilansande musikalartist, sågs senast i Sunset Boulevard på Göteborgsoperan. Läs mer om honom på jonaseskilsson.se
En cortado på Bar Centro
Jonas är nybliven pappa och en himla skön lirare

En tidig morgon möts tre sömndruckna solochvårare utanför Bar Centro, mitt emellan NK och Kompassen i Göteborg. Vi bjuder Jonas på en cortado och sätter oss i fönstersmygen. Medan Göteborgs välklädda reklammänniskor defilerar börjar samtalet handla om olika människotyper. Vi känner ett behov av att ringa in de gemensamma drag som vi tycker oss se hos Bar Centros klientel och börjar med klädseln. Samtliga är välklädda och ser ut som att de har råd att ta sig tid för en livsnjutarkopp på förmiddagen. Klädseln är klassiskt korrekt men alla har lyckats kröna sin propra preppy med en personlig clou. Det är i regel män som handlar och deras aparta accessoarer kan vara en gul mopedhjälm, en märklig fluga eller en rödrostig mustasch. Dessa färgklickar i den annars så städade helheten signalerar att bärarna visst inte är fast i en form utan kan ge uttryck för sina egna personliga nycker. De är minsann inte rädda för att bli bedömda.

Jonas Eskilsson
Jonas Eskilsson sitter som nybliven pappa och sprätter med sina nakna fötter. Han är den ende musikalartist, som vi känner, som helt ogenerad njuter sitt morgonkaffe i Kalle Ankaskrud.

Vi slår fast att kaféägaren med den röda mustaschen är en Snajdare. En person som inte bryr sig om de förhållningsregler som konventionen sätter upp utan löser saker på sitt eget sätt vilket skulle retat gallfebern på alla oss andra – som ju ser livet som en uppsättning begränsningar – om det inte vore för det att Snajdaren är så sanslöst trevlig och ämabel.

Mopedhjälmen är en Fixare. Fixaren får saker att hända. Det är Fixaren som går ut i ösregnet och bygger ett vindskydd, tänder en eld, torkar sina kläder och bakar en tårta på trangiaköket när vi andra stannar hemma.

Vi kallar vidare mannen med flugan för Främlingen och ytterligare en mopedist för Storkuken och det blir tydligare och tydligare vilket fack vi själva sitter i:

Jonas Eskilsson och Marcus GustafssonSkrävlarna sitter morgongrusiga och mjukisklädda på hippa kaffebarer och dunkar varandra i ryggen. Vi hör egentligen inte dit men framhärdar demonstrativt med att spendera pengar som vi inte har för att få börja dagen bland framgångsrika företagare och familjefäder medan vi dömer och bedömer. Vår ihärdighet och förargliga charm skvallrar om klassresa och rotlöshet. Vi tillhör det nya prekariatet; entreprenörer utan vare sig anställningstrygghet, omsättning eller fackförbund och vi har bara varandra. Ibland blir vi odrägliga men snälla, låt oss hållas. Om vi inte själva definierar världen har världen ingen plats för oss. Då försvinner vi.

Espresso House i Nordstan

För en dryg månad sedan skrev jag ett inlägg och glömde klicka på publicera-knappen. Det var en trött tisdag utan guldkant och inlägget blev därefter. Sedan dess har jag upprepade gånger gjort återbesök, pratat fotografi och kaffe med personalen samt njutit av att få sitta upphöjd över Nordstans stressande markplan och sänka pulsen. Den glade gamäng som jag under det första besöket klandrade något i min text har mycket riktigt visat sig vara en helskön katt vars härliga attityd och tilltal i sig är värda ett besök. Det är väl ingen överraskning för någon att det första intrycket är en dålig måttstock på en medmänniska och att min första upplevelse av Espresso House i Nordstan, Göteborg, säger mer om mig än om någon annan. Men så här skrev jag:

Jag sitter på Espresso House i Nordstan och funderar över hur vissa stunder sätter spår och andra är dussinvaror. Jag gick på kafé och tog en macchiato. Jag försökte orera igång personalen i hopp om att något spännande skulle uppstå i vårt möte och visst skämtades det lite tamt fram och tillbaka, men ingenting triggades igång. Kanske var varken jag eller personalen verkligen här. Vi var inte mottagliga för ett möte. De var halvvägs igenom en vanlig sketen tisdag och jag hade väl helt enkelt ingen lust att skaffa nya vänner. Jag slog några slag i luften, fick en kaffe och gick och satte mig.

Espresso House i Nordstan
Goa gubbar, gummor och javor i Nordstan

Två 25-åringar diskuterar alltings jävlighet bakom mig och en svensk och en spanjor är i full färd med att i en anda av att We shall overcome lära varandra sina respektive modersmål strax till vänster. Fint och kontrasterande. Men mer än så finns väl inte att skriva om denna dussinstund. Den godmodige baristan, som i en annan tid och på en annan plats helt säkert är en helskön katt, positionerade sig lite fräckt i bryggkaffedrickarnas ringhörna och raljerade om att ju mer garvsyra desto bättre. Ironiskt nog lyckas han döda min macchiatos samtliga toner utom de beska och brända. Vilka aromer som ursprungligen härbergerades i de av Johan & Nyström varsamt rostade bönorna förblir en väl dold hemlighet. Men man fick en chokladbit och utsikt. Samt sura 25-åringar i högerörat och framtidstro i det vänstra.

Kosmopoliter emellan

Oss emellan, så här mellan skål och vägg, så skriver jag nu bara för att se obrydd ut på planet.

Norwegian blask
Tiotusen meter över Skövde kan ingen höra dig gråta.

Jag är en affärsresande mellan två städer, uttråkad av tusentals flygtimmar, van vid hyrbilar och hotell, ständigt på väg mot nästa miljonaffär men samtidigt ödmjuk. En härlig typ med fötterna på jorden, bildligt talat, som minsann lika gärna kan dra på mig gummistövlarna och landetjackan som bära Armani och charma schejker. Business as usual.

Jag frågade världsvant flygvärdinnan om hon frös. Hon stod insvept i en röd Norwegianfilt och frös så jag kände mig på relativt säker mark. Bakom henne i den dunkla köksvrån stod två kannor sönderbryggd bönjos och när nu isen så skickligt brutits hörde jag mig för om vilket kaffe de serverade. Kvinnan förklarade skrattande att personalen på Norwegian dricker rävgift och inget annat men att vi resenärer får Nescafé. Jag vet sa jag. Det är liksom inte första gången man flyger. Visserligen blir det allt mer sällan reguljärt men jag förklarar att det inte gör någonting. Det är skönt att vara bland vanliga människor som kan bortse från titlar och lönekuvert, som säger du och kliar sig i skrevet.

Jag kilar nonchalant fast mina långa lårben mellan sätena och ber om en hederlig snabbkaffe. Pulvret som redan hade doserats i folieförslutna muggar förenas med Norwegians ljumma vatten och jag försäkrar min underbetalda passopp att vi kosmopoliter njuter av allt som livet har att erbjuda. Högt och lågt. Vi är storsinta. Men oss emellan, så här mellan skål och vägg, så smakar det skit.

Paradiset på v.street

Den första smutten är ett paradigmskifte. Jag står plötsligt handfallen och famlar efter ord att skjuta in i baristans initierade tirader men inser att jag har ryckts in i en ny värld och blir osäker på om jag behärskar det lokala språket. Det nya landet är oerhört vackert och lokalbefolkningen har bjudit mig på sött vin. Jag ser att kvinnan framför mig försöker kommunicera. Hennes läppar rör sig men jag är alldeles för rusig av paradisets dofter och smaker för att förstå. Jag bestämmer mig för att jag är i goda händer och fortsätter med ett lyckligt flin att dricka.

Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.
Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.

Tio minuter tidigare – en halvtimme efter stängning – blev jag inbjuden på v.street coffee här i Stockholm för en pratstund men framför allt för en dubbel espresso. Lilly berättade att hon just har påbörjat sin sista vecka på v.street innan det är dags att bege sig utomlands. Enligt min ciceron på andra sidan disken är London just nu kaffevärldens mest spännande huvudstad och där ska hon tillbringa ett halvår för att bredda sin repertoar innan det är dags att öppna det där egna. Lilly hann hälla upp och förkasta två dubbla espresso innan hon blev nöjd med färg och konsistens och den espresso jag serverades var orangebrun och short. Och världsomvälvande.

Starbucks – Centralstationen i Göteborg

Starbucks i GöteborgJag tror att de försökte köpa oss. Det hela var så märkligt. Hela redaktionen (Marcus och Joel) bestämde sig för att hålla frukostmöte på det nyöppnade Starbucks i Göteborgs Centralstation. Jag beställde en dubbel macchiato och bad om att få den just så som baristan föredrog den. Vi språkade några minuter om hur olika en korrekt macchiato kan vara, beroende på vem som serverar den, och att det är intressant hur de flesta ändå förfäktar just sin variant som den enda rätta.

Marcus däremot beställde en cortado och det väloljade amerikanska maskineriet började genast gnissla betänkligt. Det verkade inte finnas någon knapp för cortado så en av baristorna började prata om short latte, kassörskan knappade och vevade, 33 kronor plingade upp på displayen och ut kom en mugg varm mjölk med lite kaffesmak. Och här började nog personalen ana vårt missnöje. Vi hade i vanlig ordning fyrat iväg en försvarlig mängd frågor om bönor och rostningar under det att vi beställde så vi hade hunnit skapa en sorts flyktig relation. Inget är ju så givande som att causera med intet ont anande kafépersonal om allt mellan himmel och jord. Den hjärtliga stämningen blev lite mer avvaktande och på något vänster kom det fram att vi var skribenter för Arabicarobusta – det kan ha varit den gigantiska kameran som kärvänligt trycktes upp i näsan på personalstyrkan som avslöjade oss – så strax efter att vi hade satt oss tillrätta för att avnjuta vår högst ordinära dryckjom kom en barista fram och erbjöd oss att vara med i en provning.

Kaffeprovning på Starbucks
En mugg rykande färskbryggt kaffe från Etiopien serverad av en av Starbucks supertrevliga baristor. Misstolka inte vår kritiska artikel som ett påhopp på personalen för det är absolut inte vår mening. Lyft blicken! De var verkligen ett gäng sköningar som ni själva kan lära känna genom att gå dit någon dag och be om en riktig halalmacchiato.

Personalen skulle testa Etiopiskt bryggkaffe med citronkaka och undrade om vi ville vara med. Sen rullade det bara på. Alla var supertrevliga, servicemedvetna och vi serverades perfekt pressat kaffe och fick lära oss om konsten att dofta och smaka. Vi fick en mycket trevlig, intressant och givande halvtimme med personalen på Starbucks som berättade om det allvar med vilket de närmade sig kaffet. En av personalcheferna berättade om hur hela personalstyrkan kontinuerligt utbildas, bland annat genom provningar som hålls minst en gång om dagen. Hon själv hade varit i London i sex veckor innan öppnandet för att bli en riktigt lojal och kunnig chef i den stora Starbucksfamiljen.

Vi gick därifrån uppfyllda av en märklig magkänsla av glädje över det oväntade äventyret blandad med misstänksamhet mot hela tilltaget. Visst var personalen jättettrevlig och visst hade vi en riktigt kul och givande stund tillsammans. Men visst var det väl bara vi som bjöds på provning och inte resten av kaféets gäster? Visst var det väl för att vi skriver en blogg?