Etikettarkiv: Kultur

Ett dubbeldopp i Linköping

Vi serverar er ett faux pas (pinsamt socialt snedsteg) på Babettes (fiket heter så) och ännu ett rendezvous på Steve’s Coffe i Linköping, staden där idéer blir verklighet och kaffeögonblick blir gallicismer (ord med franskt ursprung).


Babettes Kafferi

Babettes Kafferi i LinköpingBabettes Kafferi är ett relativt nyöppnat kafé (augusti 2011) på en av de mer okända bakgatorna till Hospitalstorget. Namnet på kaféet syftar till Karen Blixens bok Babettes gästabud och jag har bett barndomsvännen Tommy Ellerholt, med fäbless för fräcka beskor, att visa mig vägen till östgötaslättens hippaste hak, vilket han gärna gör. Sedan går vi alltså till Babettes. Atmosfären som omsluter oss är ett modernt ménage med dofter från waldorf, populärpsykedeliska melodier och en ungdomlig personal som ger oss svar på tal. Vårt faux pas uppstår när jag för en nanosekund beter mig ouppmärksamt då den artiga baristan lägger ut texten om kaffebönans härkomst. Som svar på en följdfråga replikerar baristan torrt: ”Som jag just sa är det en singleblandning och inte en blended.” Ett närvarande öra hade hört att svaret på min fråga fanns i vår konversation och för en recensent som vill verka kaffekunnig är nu snedsteget ett fait accompli.

Det Etiopiska kaffet är något beskt och väldigt smakrikt. Det lägger sig långt bak i munnen och försöker bli kompis med bakpartiet av min gom. Det lyckas kaffet med. Som tur är för mig blir munnen även bästa polare med den söta och mjuka blåbärscookien som hänger med ner i svalget. Voilà!

Mysigt på Babette
Två glada gamänger på Babettes Kafferi i Linköping

Steve’s Coffee

Steves kaffemaskinKänslan av déjà vu infinner sig inte när jag som dagens första gäst begagnar entrén till Steve’s Coffe. Detta trots att jag genom åren har hunnit häva otaliga baljor bryggdroppar inom dessa väggar. Jag har Arabicarobustas mantel på mig (bildligt talat, den bokstavliga capen ligger i väskan) och väljer ett tonläge av att noblesse oblige. Vid beställningen förklarar jag vänligt och pedagogiskt vad en cortado är, lyssnar tålmodigt när sidekickbaristan raljerar över att de har världens bästa kaffebönor, Lavazza, och jag försöker försynt entusiasmera personalen till att bjuda in sina gäster till en kaffeprovarkväll. Jag får då förklarat för mig att letargin i kaffemenyn är en chimär, tvärtom är det full fart framåt. Senast för något år sen lanserades en ny kaffevariant med smak av banana split. Touché!

För den nyfikne besökaren på Steve’s Coffe kan Arabicarobusta – som första blogg i världen – bekräfta det som många kanske anat. Kaféet hämtar sin inspiration från USA. Personalen som satte kaffebryggarkontakten i väggen år 1994 gjorde tidigare samma år en roadtrip i staterna och började där skissa på menyn. Därav bageln och brownien. Samma år tog Sveriges fotbollslandslag det försmädliga VM-bronset. Det har ingenting att göra med vare sig Linköping eller Steve’s Coffe.

Annonser

Konstnärskaffe 5: De dödsdansande pelikanerna

Ulrica Flach och Åsa Björklund
Skådespelare och regissör i Pelikanteatern
Cafe Hängmattan med varsin bryggkaffe
Premiär med 2.0 Jag är inte övergående nästa fredag på Teater Trixter

Pelikanerna ser på varandra och sedan på mig. De har vänliga och skarpa blickar. Från där jag sitter ser de till längden lika långa ut men den ena är något smalare än den andra, som även påminner om en annan typ av fågelart. Förresten, pelikanen är väl ett fågeldjur?

Jag bryter isen genom att försiktigt skjuta in det faktum att de någon gång ska dö. Och jag med. Vi sitter tysta ett slag för att smälta den insikten. Den ena pelikanen skrattar högt för att avdramatisera stämningen varpå den andra pelikanen tittar på mig. Hon har en blick som ser rakt igenom själen.

Berit och Ulla
Berit och Ulla. Fast egentligen Åsa och Ulrica utklädda till Berit och Ulla.

– Jag pratar ibland med min dotter om döden. Säger att man får tro vad man vill om vad som kommer sen. Bilden av reinkarnationen blev väldigt konkret för henne, som bild och så, och hon frågade senast; ”Men om jag föds igen, var kommer jag då?” Ja, det vet man ju inte. Det är det som är så spännande. Och resonerandet fortsatte; ”Men när jag kommer ut mellan benen nästa gång, kommer jag till en annan mamma då?” Nja, ja det är väl troligt. Eller ja, det vet man inte. ”Men mamma, får jag nya kläder hos den mamman? Eller har jag dom som jag har nu?”

– Min mamma sa en gång till mig att inte tänka så långt. Att sätta stopp helt enkelt, innan tankarna går för långt. Att det är ett sätt att handskas med det. Och för henne var det säkert rätt. Själv gör jag en föreställning som 2.0 med Pelikanteatern. En föreställning om tanken på tiden; om livet, döden, Gud och vad vi gör av nuet och vår stund på jorden. Alla har vi våra sätt.

Vi enas om att tystnaden i teatern är viktig, för däri kan vi lyssna till textens väsen. Vågar vi vara tysta med varandra i vardagen har vi kommit långt. Då delar vi döden.

Jag ser pelikanerna titta strax bakom mig varpå jag vänder mig om. Där sitter en svart fågel på en stolsrygg. Den doftar hummus. Fågeln alltså. Jag får en idé till ett skämt, återvänder med blicken till bordet och levererar.

Vi skrattar gott tillsammans och börjar avrunda samtalet. Den svarta fågeln förstår inte vad vi säger.

Cigarren

På Cigarren får vi välja mellan två typer av bönmöten. Antingen en tätatät med den eteriska arabican eller ett rendezvous mellan samme aromatiska amigo och den flagranta flåbusen Robusta. Trots att vi har druckit vårt eftermiddagskaffe här i flera år (och förmodligen kommer att göra så även framöver) tar vi tobaksbladet från munnen och säger som det är. Vi imponeras inte av någon av blandningarna. Bönjosen, som genom mänsklig och plastisk intelligens manövreras in med gommuskulaturens tonus, landar både surt och lite bränt på tungan. Det är tyvärr ingen komplex uppgift för tungan att värdera den svarta drycken utan tvärtom ganska simpel.

Cigarren på Järntorget

Cigarren är dock något annat. I denna icke statsfinansierade kulturinstitution möter du allt från Göteborgs kulturelit till de mer subversivt konstnärliga krafterna och vi frågar oss vad det är som faller detta klientel på läppen. Vi har redan uteslutit kaffet, så är det kanske inredningen, charmigt enkel med höga bord och stolar i halvmörkt trä, som lockar? Är det den sävlige och genomgöteborgske baristan som i maklig takt trakterar taniga teatermänniskor och slanka studenter? Är det priserna? Förmodligen är svaret enklare än så, för med Järntorget som altan är Cigarren det perfekta slinka instället. Så enkelt är det nog. Attraktivt läge, kul klientel och ett rikt utbud av rökverk som läskar sinnet. Vi drömmer oss bort till en sen vår med cortado, cigarill och Sartre i solen. Kanske tar vi med oss egna bönor. Kanske har vi blivit portade.

Arbetsplatskultur – recensera din automat!

Nu gör vi gemensam sak med er läsare och samlar tillsammans in bilder på och omdömen om våra arbetsplatsers kaffeautomater!

Inspirerade av Play Teaterkonsts senaste spektakel, där kaffeautomaten symboliskt utgör det nav runt vilket en generisk arbetsplats roterar, lanserar vi vår dröm om en crowdsourcead kaffeautomatsdatabas. Tillsammans med er läsare och era erfarenheter kan vi bli bättre på att veta när det är dags att tacka ja eller nej till en mugg maskinmäsk. Vi ska lista ut ett smidigt sätt att göra detta på men under tiden är ni välkomna att skicka in ord och bild till kaffekultur@arabicarobusta.se. Under tiden smygstartar vi med en smakfylld recension av Prince, kaffemaskinernas Skoda:

Kaffeprincen
Princen avnjuter sin dagliga rundsmörjning. Vill du uppleva kaffeautomaternas Prince, gå då och se Play Teaterkonsts föreställning The Famous Swedish Project, recenserad nedan.

The Famous Swedish Project

Hur ironiskt är det inte att se skådespelare iscensätta livet på ett kontor? Ska oanställda kulturstödsuppbärare tala om för oss hur en livslång anställning i ett anonymt kontorslandskap ser ut?

Efter två timmars lycka, salighet och nästan oavbrutna skrattparoxysmer kan jag bara konstatera att jo, det ska de. Alla måste se Play Teaterkonsts The Famous Swedish Project! Se den för att njuta av hantverksskickligheten. Se den för att skratta gott. Se den för att den bara spelas i två veckor till. Ta med någon du älskar till Göteborg, bjud på en wienermelange från den silvriga Prince-maskinen och börja samla på guldkorn.