Simon Eriksson – direkt från Seoul

Vi välkomnar vår första gästbloggare här på Arabicarobusta! Simon Eriksson studerar till civilekonom vid Stockholms Universitet, intresserar sig för det mesta som livet har att erbjuda och delar här med sig av en kaffeupplevelse i Seoul, Sydkoreas myllrande huvudstad.

---

Innan jag börjar berätta om min upplevelse på ett koreanskt kafé vill jag nämna att koreanerna traditionellt sett inte dricker kaffe, de njuter hellre av grönt te i mängder. På många restauranger är det grönt te man får om man beställer vatten. Låt oss först lyfta blicken och tala om kafékulturens utveckling i världen. Man brukar beskriva det som tre vågor. Den första vågen sköljer in över 1800-talets USA, där italienska immigranter öppnar espressobarer, med främsta målgrupp andra immigranter. Den andra vågen uppkommer i slutet av 1960-talet. Val av bönor, bönblandningar och rostning står plötsligt i centrum. Sprunget ur denna andra våg växer det fram stora kafékedjor, så som Starbucks. Från och med 90-talet räknas den tredje vågen, där fokus även läggs på var bönorna är odlade, hur skörd och förädling gått till samt färskheten. Man värdesätter småskalighet framför massproduktion. Det blir vanligare att man pratar om kaffet som en kvalitetsdryck istället för ett livsmedel.

Det är i denna tredje våg som kafékulturen växer fram i Sydkorea. Det vimlar nu av kaféer längs gatorna. Givetvis finns även de stora aktörerna representerade så som Starbucks, Hollys, Lavazza, Dunkin’ Donuts, Pascucci och en rad lokala kedjor. Men det finns även en uppsjö av självständiga kaféer som tar kafékulturen på allvar. Målgruppen är främst yngre människor och inredningen är ofta coola möbler i en vardagsrumskänsla från 50-talet.

Jag befinner mig i Hongdae, ett område i Seoul som kan beskrivas som ett av de mer hippa. Här finns klubbar och barer med indiekänsla och gatukonst. Det kan liknas vid hipstersöder i Stockholm, med den stora skillnaden att människorna i Hongdae ler och skrattar.

På en bakgata, nära Hongik University, letar jag upp 5 Extracts, ett kafé som har belönats med fina priser. Personalen har utsetts till Koreas bästa baristas 2010. Utsidan är något blygsam och när jag kommer in möts jag av en interiör som är en blandning av industrilokal och ett klassiskt konditori. Bakom disken står en ung man med rakat hår på sidorna och stort mörkt krulligt mitt på. Han har en urtvättad stoneströja och ett par runda hipsterbågar, som i det närmaste ser ut som ett par Harrypotterglasögon på steroider. Han är trevlig, på gränsen till inställsam fast utan att snubbla över och bli fjäskig. Jag frågar vad han rekommenderar och han tar fram en iPad och bläddrar fram till något som ser ut som ett farligt experiment från svunnen tid. Jag frågar om bönblandning och rostning men får svaret nan yeong-eo anhabnida (jag talar inte engelska). Så klart, där gick halva reportaget åt skogen!

Jag smakar av kaffet och det smakar gott. Det är ett bryggkaffe, väl avvägd smak, inte för starkt eller för svagt, rätt temperatur. En perfekt nyans av beskhet. Men kaffet överraskar mig inte. Kanske förväntade jag mig att hitta något mer kryddigt och fylligt. Det är som ett perfekt vanligt kaffe som jag skulle vilja ha det hemma i Sverige. Ändå gillar jag känslan att sitta på ett supercoolt kafé i Sydkorea med trevlig personal, myshipp inredning och dricka svenskt kaffe från provrör.

Simon Eriksson, Seoul, Korea

Det är alltid kul med asiatiska toaletter! Red. anm.

Jef – clownen som kan sitt kaffe

Clownen Jef lägger ut texten om South City Sump Coffee i närheten av den stora floden Mississippi i USA. Han har också bjudit in redaktionen på en Nordamerikansk kaffeprovarturné men vi har hittills inte lyckats lösa vare sig visum, pass eller pengar. Så vi lyssnar andäktigt till Jefs målande berättelse och drömmer om landet med träskmyggor stora som tampers.

Mannen som Jef pratar om heter Scott och ser ut så här:

Scott på South City Sump Coffee ser exotisk och amerikansk ut. Vi längtar dit. Damn those immigration laws!

Den nakna sanningen

Lika stram som inredningen, lika naket är Viktors filter.

Efter fem veckor i Paris med allt vad det innebär av halvmesyrer och dåligt kaffe var det äntligen dags för den första svenska koppen.

Viktor var inte hemma men hans syster öppnade och släppte in mig. Hon hade några kompisar på besök men tog sig ändå tid att sätta på hurran och prata lite väder och vind. Samtalet gled av naturliga skäl in på Paris och jag beskrev målande och förfärat det franska ointresset för kaffedrycker. Hon förstod sa hon. Hon visste. Själv hade hon börjat använda ett nakenfilter som Viktor köpt för några veckor sedan och talade sig varm om dess oöverträffade egenskaper. Vill man prestera en dubbel espresso gör man det bäst med nakenfilter sa hon. Jag nickade och fyllde initierat i att Lilly på v.street i Stockholm hade sagt samma sak och att detta bruk i stort sett redan var comme il faut i London. Jodå, jag visste nog vad hon pratade om och nickade kaffekonnässörernas diskreta nick när jag tacksamt tog emot min machiato. Men jag visste inte. Hur skulle jag ha kunnat ana?

Starbucks – Centralstationen i Göteborg

Jag tror att de försökte köpa oss. Det hela var så märkligt. Hela redaktionen (Marcus och Joel) bestämde sig för att hålla frukostmöte på det nyöppnade Starbucks i Göteborgs Centralstation. Jag beställde en dubbel macchiato och bad om att få den just så som baristan föredrog den. Vi språkade några minuter om hur olika en korrekt macchiato kan vara, beroende på vem som serverar den, och att det är intressant hur de flesta ändå förfäktar just sin variant som den enda rätta.

Marcus däremot beställde en cortado och det väloljade amerikanska maskineriet började genast gnissla betänkligt. Det verkade inte finnas någon knapp för cortado så en av baristorna började prata om short latte, kassörskan knappade och vevade, 33 kronor plingade upp på displayen och ut kom en mugg varm mjölk med lite kaffesmak. Och här började nog personalen ana vårt missnöje. Vi hade i vanlig ordning fyrat iväg en försvarlig mängd frågor om bönor och rostningar under det att vi beställde så vi hade hunnit skapa en sorts flyktig relation. Inget är ju så givande som att causera med intet ont anande kafépersonal om allt mellan himmel och jord. Den hjärtliga stämningen blev lite mer avvaktande och på något vänster kom det fram att vi var skribenter för Arabicarobusta – det kan ha varit den gigantiska kameran som kärvänligt trycktes upp i näsan på personalstyrkan som avslöjade oss – så strax efter att vi hade satt oss tillrätta för att avnjuta vår högst ordinära dryckjom kom en barista fram och erbjöd oss att vara med i en provning.

En mugg rykande färskbryggt kaffe från Etiopien serverad av en av Starbucks supertrevliga baristor. Misstolka inte vår kritiska artikel som ett påhopp på personalen för det är absolut inte vår mening. Lyft blicken! De var verkligen ett gäng sköningar som ni själva kan lära känna genom att gå dit någon dag och be om en riktig halalmacchiato.

Personalen skulle testa Etiopiskt bryggkaffe med citronkaka och undrade om vi ville vara med. Sen rullade det bara på. Alla var supertrevliga, servicemedvetna och vi serverades perfekt pressat kaffe och fick lära oss om konsten att dofta och smaka. Vi fick en mycket trevlig, intressant och givande halvtimme med personalen på Starbucks som berättade om det allvar med vilket de närmade sig kaffet. En av personalcheferna berättade om hur hela personalstyrkan kontinuerligt utbildas, bland annat genom provningar som hålls minst en gång om dagen. Hon själv hade varit i London i sex veckor innan öppnandet för att bli en riktigt lojal och kunnig chef i den stora Starbucksfamiljen.

Vi gick därifrån uppfyllda av en märklig magkänsla av glädje över det oväntade äventyret blandad med misstänksamhet mot hela tilltaget. Visst var personalen jättettrevlig och visst hade vi en riktigt kul och givande stund tillsammans. Men visst var det väl bara vi som bjöds på provning och inte resten av kaféets gäster? Visst var det väl för att vi skriver en blogg?

Tack Bar Centro

Bar Centro är inte seriekonceptet som upprepade gånger fläker ut sig på gallerior och storgator. Det är inte heller dess motsats. På Bar Centro slår vi inte upp våra laptops eller sveper en dussindoppio. Vi sätter oss inte på trottoarkanten, mitt emot entrén och det stora glasfönstret, för att få vara ifred för en stund. Det är inte heller så mycket för maten, bakverken eller sittplatserna vi går dit. Helheten är förstås inte outtänkt.

Två koppar kaffe och en knuten hand. Med den andra handen förevigar vi ännu ett ögonblick på en av Göteborgs tvärgator.

Vi inspireras av det spartanska och enkelt charmiga. Pulsen. Ett suveränt kaffe och en aldrig sinande känsla av överflöd när det kommer till service och tillströmning av människor. Här blev vi en gång i tiden av med vår ”Meharioskuld” och såg stoltheten hos en barista som hällde ut mjölken som inte hade den rätta krämigheten. Vi nöjer oss med ett enda ord. Efter de redan hundrafyrtiotvå skrivna.

Tack.

Dagens ord: Munkänsla

Munkänsla

Kaffevokabulärens enfant terrible. Använd när du pratar om kaffe. Alltid retar det någon.

Doppio

Ett litet charmigt akvarium med vitt kakel mot svarta griffelmatta väggar och ljusa fanerskivor. Doppio på Linnégatan i Göteborg. 2012-01-04.

Här beställer vi en cortado, mezzo eller fifty-fifty, kärt barn har många namn. Skotten bakom disken berättar att rostningen sker i Rom, unikt för Doppio. Omsorgsfullt Italienskt hantverk alltså. 70% arabica och 30% robusta. Vi nickar förstående och de har redan halva inne.

Vi läppjar. Fylligt. En lagom balanserad sötma och ljus, lite metallisk, beskhet som kittlar gommen i efterdyningarna. Vi vill sitta och glo ut ur akvariet länge. Några gäster sitter ute eftersom vintersolen sneglar in mellan husen. En stressad gäst sväljer en croissant och en dubbel espresso på stående fot. Bläng och en svälj. Sedan glider han vidare, ut ur akvariet.

Italian Corner

Står man på gatan och tittar på Italian Corner kan man bli stående ett tag. Och titta. För det syns knappt. Så inne är det. I huset alltså.

Åtta sorters bönblandningar. Strama linjer och precision. På betaldisken står en stolt skylt med ett tydligt buskap: Vi har inte ”ta med” och vi är inte ledsna för det.
Vi gör två beställningar. En kopp macchiato, av 70% arabica- och 30% robustabönor och en kopp americano av 100% arabica. Förväntningarna fortsätter att stiga när servitören, tillika baristan, serverar oss i stilrena koppar. För första gången dukas en americano fram med det heta vattnet vid sidan om. Vattnet hälls alltså inte ut på bordet bredvid koppen utan passar upp espresson i en liten läcker bägare som vi själva doserar styrkan med.

Italian Corner är inte bara ett kafé. Alla kunder som attraheras av den strama designen med rena linjer, det vita golvet, tegelväggen och möblerna i ekträ är även välkomna att köpa inredningen. Stolar, köksknivar och till och med den oproportionerligt stora spegeln kan specialbeställas från en (svindyr!) snickare i Italien. Spegelramen kommer för övrigt till sin rätt när den används som extraskiva till de små fyrkantiga borden vid storfrämmande.

När vi äntligen dricker kaffet blir vi både lite besvikna och begeistrade. Bönblandningen med robusta saknar den där kroppen och tyngden vi är vana vid från bl a Bar Centros Meharikaffe och Doppios specialimporterade blandning. Däremot har kaffet på Italian Corners flera tydliga ”översmaker” som vi med våra nyfikna tungor ganska snart slår fast att de kommer från arabicabönorna. Enligt en konnässör i vår umgängeskrets är det såhär kaffet smakar när man beställer det i Italien. Hur som helst ett kaffe som märker ut sig.

Slutligen läser vi i en intervju att ägaren Carlo Zucchini (Kalle Slanggurka på svenska) inte gillar att hans lunchgäster kollar Facebook eller läser mejlen samtidigt som de äter. Alltså. Till Italian Corner går du om du verkligen har tid för att njuta av en espresso.