Etikettarkiv: Samtal

Konstnärskaffe: 6 – Tillbaka till nutiden

Martin Molin
Tonsättare och musiker i Wintergatan
Latterian med en cappucino
Aktuell med release av musikvideon Sommarfågel på youtube

Vi står och väntar vid hörnet Kyrkogatan och Västra Hamngatan i Göteborg. Det är den 4 november år 2012. Joel tar upp sin mobil för att kolla klockan. Då kommer Martin cyklande med Grönsakstorget i ryggen. Han stannar till med en tvärsladd och vi ser att han kommit ridande på en stålkonstruktion av en makalös natur. Det är fantastiskt och fullkomligt galet.

Martin: Jag har kopplat på en ljudtransformator som omvandlar pedalenergin och musiken till förhöjda frekvenser. Till dags dato har jag byggt om sju av mina instrument till en…
Redaktionen synkront: …stor och otymplig cykel för tre personer?
Martin: Tidsmaskin. I framtiden kommer jag såklart att bygga om ännu fler instrument och ni förstår att effekten blir större. Eller mer annorlunda. Hoppa upp!

Martin Molin
Den galne professorn

Tre kraftiga pedaltramp senare är vi fullkomligt hjärnställda. Vi vet inte vad vi ska tro. Vi resignerar och njuter av det underbara. Martin har verkligen uppfunnit en tidsmaskin. I takt med att kilometrarna avverkas förflyttar vi oss framåt i tiden.

Martin: Här är min musikstudio. (I framtiden, red. anm.) Jag har byggt till hela övervåningen med människokraft från hela världen. Det här tornet till exempel är ritat av en indisk arkitekt som heter Happines Parakeet. Vi byter tjänster med varandra. Jag spelar på hans firmafest och han ritar mitt hus.

Vi cyklar vidare till baksidan av huset.

Martin: Den här tvåhundra meter långa trappan som går ut från dansbanan ända fram till Vänerhavet där borta är egentligen ett felbygge. Jag bad om en anspråkslös altan och de byggde detta monster. Haha! Nu i efterhand är det ju en bra historia.

Vi instämmer gillande att det är en rolig anekdot. Och en grov kommunikationsmiss.

Martin: Framförallt vill jag visa er min uppfinnarverkstad som ligger några mil längre söderut.

Han bränner på med fullt flås via E18 och bakpå pakethållaren sitter vi som små barn på julafton och tänker tankar i linje med: ”Det var så här det blev med västlänken alltså”

Martin: Tiden går ironiskt nog ännu snabbare när vi befinner oss i framtiden. Ni märker att det börjar skymma (det har vi inte uppmärksammat) och vi har ännu inte ens lämnat Granmon. Är ni hungriga förresten?
Redaktionen: Okej
Martin: Va?
Redaktionen: Ja, ja vi är svinhungriga!
Martin: Hunger är också en sån grej som… Här är det nattöppet!

Vi stannar till vid en övergiven bensinstation och gatubelysningen vid pumparna lyser inbjudande. Jag går av åbäket (tidsmaskinen) och fram mot ingången till macken. Dörrarna öppnas. Jag fortsätter in genom öppningen och tittar mig rådvill omkring. Det här är ju mitt barndomshem. Där är schäfern som ligger i farstun och bredvid hunden står två par träskor ackompanjerade av ett mollackord. Bakom den utslitna gungstolen med det blomvita tyget står ett halvt bord uppställt mot väggen. Ovanpå den resterande halvan av bordet stoltserar en snurrande askkopp, en trave cigaretthylsor och en kvarglömd kaffekopp. Rummet luktar tobak. In från köket kommer Martin.

Martin: Jag var tvungen att hämta en melodi bara. Känn dig som hemma!

Men… Jag blundar och minns inte vart jag var. Tittar upp igen och står utanför den bensinstation jag bara för någon minut sen gick in i. Jag ser nog helt skräckslagen ut och Martin ler empatiskt mot mig.

Martin: Är det demonerna?
Marcus: Näe, jag tror inte det
Martin: Minnena?
Marcus: Näe
Martin: Musiken?
Marcus: Ja.

Carte Blanche
När solen ligger lågt och tiden är ur led är allting tydligen tillåtet
Annonser

Konstnärskaffe 5: De dödsdansande pelikanerna

Ulrica Flach och Åsa Björklund
Skådespelare och regissör i Pelikanteatern
Cafe Hängmattan med varsin bryggkaffe
Premiär med 2.0 Jag är inte övergående nästa fredag på Teater Trixter

Pelikanerna ser på varandra och sedan på mig. De har vänliga och skarpa blickar. Från där jag sitter ser de till längden lika långa ut men den ena är något smalare än den andra, som även påminner om en annan typ av fågelart. Förresten, pelikanen är väl ett fågeldjur?

Jag bryter isen genom att försiktigt skjuta in det faktum att de någon gång ska dö. Och jag med. Vi sitter tysta ett slag för att smälta den insikten. Den ena pelikanen skrattar högt för att avdramatisera stämningen varpå den andra pelikanen tittar på mig. Hon har en blick som ser rakt igenom själen.

Berit och Ulla
Berit och Ulla. Fast egentligen Åsa och Ulrica utklädda till Berit och Ulla.

– Jag pratar ibland med min dotter om döden. Säger att man får tro vad man vill om vad som kommer sen. Bilden av reinkarnationen blev väldigt konkret för henne, som bild och så, och hon frågade senast; ”Men om jag föds igen, var kommer jag då?” Ja, det vet man ju inte. Det är det som är så spännande. Och resonerandet fortsatte; ”Men när jag kommer ut mellan benen nästa gång, kommer jag till en annan mamma då?” Nja, ja det är väl troligt. Eller ja, det vet man inte. ”Men mamma, får jag nya kläder hos den mamman? Eller har jag dom som jag har nu?”

– Min mamma sa en gång till mig att inte tänka så långt. Att sätta stopp helt enkelt, innan tankarna går för långt. Att det är ett sätt att handskas med det. Och för henne var det säkert rätt. Själv gör jag en föreställning som 2.0 med Pelikanteatern. En föreställning om tanken på tiden; om livet, döden, Gud och vad vi gör av nuet och vår stund på jorden. Alla har vi våra sätt.

Vi enas om att tystnaden i teatern är viktig, för däri kan vi lyssna till textens väsen. Vågar vi vara tysta med varandra i vardagen har vi kommit långt. Då delar vi döden.

Jag ser pelikanerna titta strax bakom mig varpå jag vänder mig om. Där sitter en svart fågel på en stolsrygg. Den doftar hummus. Fågeln alltså. Jag får en idé till ett skämt, återvänder med blicken till bordet och levererar.

Vi skrattar gott tillsammans och börjar avrunda samtalet. Den svarta fågeln förstår inte vad vi säger.

Konstnärskaffe 4: I huvudet på Farmor Anka

Eva Sunmo
Improvisatör och multikonstnär med fötterna på jorden och resten av kroppen i direkt anslutning till desamma
En frukostfralla på Bengans, Stigbergstorget
Eva är ständigt i färd med att ifrågasätta, utveckla och banbryta i humorns tjänst

Redaktionen är avvaktande och lite splittrad, för att inte säga ofokuserad. Det hela kan vara så enkelt att morgontrötta ögon ännu inte fått öppna sig till en rykande kopp koffein. Det kan också vara spänningen i mötet med en ny konstnär som skapar rökridåer. Så är det inte. Det är mer avancerat än så. När vi stämde träff med Eva Sunmo visste vi inte att hon är hemlig agent och beskyddare av fabelartade figurer och gestalter. Alla finns de i hennes fantasi där vi för en kort stund tilläts hälsa på.

Våra försök att kategorisera och placera Sunmo i ett fack går i stöpet. Det är ett rendez-vous med de vardagliga identiterna inställda på inkognito. Små hemliga koder, frågor som ”Vem placerar du dig närmast, rent komiskt?”, dribblas enkelt bort. Inrepeterade samtalsillusioner som i en intervjuanda skulle bedömas som ”Mycket avancerade” eller ”Very Advanced” avväppnas av Sunnmo som svarar oss i stealth-mode. Vi tillåts ändå dokumentera vårt möte med en Canon 5D (klassisk kamera för ändamålet) och hoppas att vi inte får en 9 mm (kula) i ryggen när vi går därifrån. I ett sista försök att lista ut hennes egentliga identitet (här har vi fallit tillbaka till rent förhörsmässiga metoder) erkänner hon trovärdigt att hon mest liknar Rafael i Turtles. Aha! Våra analytiska huvuden har en hjärnfrekvens på 240 Hz tills vi snart upptäcker att hon desarmerat vår frågebombning med en Old School-metod. Ni känner igen den från filmen De Misstänkta med Kevin Spacey som Keyser Söze. Vi fortsätter att använda oss av vårt artilleri och ber om mer information, mer data. Hon svarar kryptiskt att om vi hade setts under andra omständigheter, säg i Ankeborg, hade hon varit Farmor Anka och redaktionen hade titulerats som Oppfinnarjocke samt Alexander Lucas. Vi är än mer förbryllade. Hon synar och beordrar oss att skriva en fördomsprofil, alltså en presentationstext helt baserad på våra fördomar om Eva, i stället för på av henne framlagda och ratifierade fakta.

Eva Sunmo

Några minuter efter morgonfikan får vi ett okänt samtal (från Eva, red. anm.) där utläggningen om Rafael dementeras och istället hävdar personen på telefonen (fortfarande Eva) att kvinnan vi just mött (Eva) i fortsättningen går under pseudonymen Michelangelo. Vi vet inte vad vi ska tro. Men här är hennes fördomsprofil:

Eva Sunmo enl. red. fördomar

Eva är en medveten estet som likaväl skulle kunna älska melodifestvalen som uttalat hata den och av princip aldrig se den. Hon skulle inte ens vara lite hemligt skäms-nyfiken och följa den bakom lyckta dörrar utan helt enkelt skita i den. Däremot älskar hon att se svårteater och få folk att skratta. En dag utan minst tio gapskratt är inte en dag värd namnet. Hon klarar sig väldigt bra som singel och har desto fler personer i sin umgängeskrets. Bara någon enstaka vän som vet allt. Kanske hennes syster. Det finns några väl bevarade hemligheter i hennes liv som hon vet att hon ska ta tag i på något sätt, bara hon vet hur hon ska gå tillväga. I gymnaiset var hon den frispråkiga, sociala studenten som ordnade fester och hade folk omkring sig men aldrig hemma hos henne själv. Däremot hjälpte hon till att städa dagen därpå. Frågan om vilket djur hon skulle vara om hon fick välja är en dum fråga. Men hon skulle vara en hund.

Konstnärskaffe 3: På barrikaden vid Skanstorget

Frida Sundström
En av improvisationsteatern Improverkets grundare och ägare
Två cortados och en cappuchino avnjöts på Café Con Amor vid Skanstorget i Göteborg
Frida är ständigt aktuell, både som skådespelare, entreprenör och tankesmed

Klockan är fortfarande sömnig när tre vackra själar sammanstrålar på Café Con Amor vid Skanstorget i Göteborg. Redaktionen (Joel och Marcus) beställer varsin cortado och Frida beställer frukost med allt vad det innebär av jos, surdeg och ruccola mellan tänderna. Efter att ha avhandlat skillnaden i våra respektive kroppshyddor (Joel slår i huvudet på övervåningen medan Marcus värdigt kan räta på ryggen och Frida ännu värdigare gå upp i handstans) sätter vi oss för att prata om det ok som är vår kollektiva syn på konstkonsumtion. Frida ställer sig genast upp igen och bestiger beslutsamt den barrikad som redaktionen aningslöst börjat bygga av pinnstolar och matavfall. Medan hon deklamerar att de konventioner som dikterar villkoren för hur vi människor måste bete oss när vi konsumerar kultur är förlegade och destruktiva noterar vi hur bra hon passar just där uppe, på barrikaden. Trots barrikadens ogästvänliga natur stegar hon orädd fram och tillbaka över pinnstolarnas snubbelben och gårdagens kladdiga kornichonger. Du kan ramla ner Frida, varnar vi. Dina skor blir söliga av saltgurkan och det skulle just se snyggt ut. Vad ska folk säga? Frida ignorerar vår ängsliga omtanke.

Frida Sundström
Bilden är kraftigt beskuren, både på höjden och bredden. Dessutom reducerar bilden verklighetens återgivning av rummets djup. Och så är skalan förvanskad. Frida är i själva verket betydligt större.

Vilka konventioner är det som är förlegade undrar vi. Till exempel att man måste sitta still i en och en halv timme förklarar Frida. Att man som publik måste sitta kvar trots att man tröttnat efter de första fem minuterna. Ge istället publiken möjlighet att röra på sig, att lämna lokalen, att för guds skull få ta sig en bit mat. Men hur blir det med de långa svåra stycken konstmusik då undrar vi försiktigt. Om man får gå därifrån kanske det inte finns någon kvar som kan applådera när Duo Gelland lagt ifrån sig stråkarna och tittat upp från partituret. Lugn, säger Frida. Vi blir genast lugna. Hon är väldigt övertygande. Ge människan möjlighet att styra över sitt eget liv och hon kommer i gengäld känna sig villig att ge konstyttringen i fråga av sin tid och sitt engagemang. Lugn. Vi är lugna säger vi. Men kom ner från Barrikaden Frida. Aldrig, svarar hon. Hurra! utbrister vi.

Konstnärskaffe 1: Tre skrävlare på Bar Centro

Jonas Eskilsson
Frilansande musikalartist, sågs senast i Sunset Boulevard på Göteborgsoperan. Läs mer om honom på jonaseskilsson.se
En cortado på Bar Centro
Jonas är nybliven pappa och en himla skön lirare

En tidig morgon möts tre sömndruckna solochvårare utanför Bar Centro, mitt emellan NK och Kompassen i Göteborg. Vi bjuder Jonas på en cortado och sätter oss i fönstersmygen. Medan Göteborgs välklädda reklammänniskor defilerar börjar samtalet handla om olika människotyper. Vi känner ett behov av att ringa in de gemensamma drag som vi tycker oss se hos Bar Centros klientel och börjar med klädseln. Samtliga är välklädda och ser ut som att de har råd att ta sig tid för en livsnjutarkopp på förmiddagen. Klädseln är klassiskt korrekt men alla har lyckats kröna sin propra preppy med en personlig clou. Det är i regel män som handlar och deras aparta accessoarer kan vara en gul mopedhjälm, en märklig fluga eller en rödrostig mustasch. Dessa färgklickar i den annars så städade helheten signalerar att bärarna visst inte är fast i en form utan kan ge uttryck för sina egna personliga nycker. De är minsann inte rädda för att bli bedömda.

Jonas Eskilsson
Jonas Eskilsson sitter som nybliven pappa och sprätter med sina nakna fötter. Han är den ende musikalartist, som vi känner, som helt ogenerad njuter sitt morgonkaffe i Kalle Ankaskrud.

Vi slår fast att kaféägaren med den röda mustaschen är en Snajdare. En person som inte bryr sig om de förhållningsregler som konventionen sätter upp utan löser saker på sitt eget sätt vilket skulle retat gallfebern på alla oss andra – som ju ser livet som en uppsättning begränsningar – om det inte vore för det att Snajdaren är så sanslöst trevlig och ämabel.

Mopedhjälmen är en Fixare. Fixaren får saker att hända. Det är Fixaren som går ut i ösregnet och bygger ett vindskydd, tänder en eld, torkar sina kläder och bakar en tårta på trangiaköket när vi andra stannar hemma.

Vi kallar vidare mannen med flugan för Främlingen och ytterligare en mopedist för Storkuken och det blir tydligare och tydligare vilket fack vi själva sitter i:

Jonas Eskilsson och Marcus GustafssonSkrävlarna sitter morgongrusiga och mjukisklädda på hippa kaffebarer och dunkar varandra i ryggen. Vi hör egentligen inte dit men framhärdar demonstrativt med att spendera pengar som vi inte har för att få börja dagen bland framgångsrika företagare och familjefäder medan vi dömer och bedömer. Vår ihärdighet och förargliga charm skvallrar om klassresa och rotlöshet. Vi tillhör det nya prekariatet; entreprenörer utan vare sig anställningstrygghet, omsättning eller fackförbund och vi har bara varandra. Ibland blir vi odrägliga men snälla, låt oss hållas. Om vi inte själva definierar världen har världen ingen plats för oss. Då försvinner vi.

Den nakna sanningen

Viktors Kaffe
Lika stram som inredningen, lika naket är Viktors filter.
Efter fem veckor i Paris med allt vad det innebär av halvmesyrer och dåligt kaffe var det äntligen dags för den första svenska koppen.

Viktor var inte hemma men hans syster öppnade och släppte in mig. Hon hade några kompisar på besök men tog sig ändå tid att sätta på hurran och prata lite väder och vind. Samtalet gled av naturliga skäl in på Paris och jag beskrev målande och förfärat det franska ointresset för kaffedrycker. Hon förstod sa hon. Hon visste. Själv hade hon börjat använda ett nakenfilter som Viktor köpt för några veckor sedan och talade sig varm om dess oöverträffade egenskaper. Vill man prestera en dubbel espresso gör man det bäst med nakenfilter sa hon. Jag nickade och fyllde initierat i att Lilly på v.street i Stockholm hade sagt samma sak och att detta bruk i stort sett redan var comme il faut i London. Jodå, jag visste nog vad hon pratade om och nickade kaffekonnässörernas diskreta nick när jag tacksamt tog emot min machiato. Men jag visste inte. Hur skulle jag ha kunnat ana?

Cigarren

På Cigarren får vi välja mellan två typer av bönmöten. Antingen en tätatät med den eteriska arabican eller ett rendezvous mellan samme aromatiska amigo och den flagranta flåbusen Robusta. Trots att vi har druckit vårt eftermiddagskaffe här i flera år (och förmodligen kommer att göra så även framöver) tar vi tobaksbladet från munnen och säger som det är. Vi imponeras inte av någon av blandningarna. Bönjosen, som genom mänsklig och plastisk intelligens manövreras in med gommuskulaturens tonus, landar både surt och lite bränt på tungan. Det är tyvärr ingen komplex uppgift för tungan att värdera den svarta drycken utan tvärtom ganska simpel.

Cigarren på Järntorget

Cigarren är dock något annat. I denna icke statsfinansierade kulturinstitution möter du allt från Göteborgs kulturelit till de mer subversivt konstnärliga krafterna och vi frågar oss vad det är som faller detta klientel på läppen. Vi har redan uteslutit kaffet, så är det kanske inredningen, charmigt enkel med höga bord och stolar i halvmörkt trä, som lockar? Är det den sävlige och genomgöteborgske baristan som i maklig takt trakterar taniga teatermänniskor och slanka studenter? Är det priserna? Förmodligen är svaret enklare än så, för med Järntorget som altan är Cigarren det perfekta slinka instället. Så enkelt är det nog. Attraktivt läge, kul klientel och ett rikt utbud av rökverk som läskar sinnet. Vi drömmer oss bort till en sen vår med cortado, cigarill och Sartre i solen. Kanske tar vi med oss egna bönor. Kanske har vi blivit portade.

Kosmopoliter emellan

Oss emellan, så här mellan skål och vägg, så skriver jag nu bara för att se obrydd ut på planet.

Norwegian blask
Tiotusen meter över Skövde kan ingen höra dig gråta.

Jag är en affärsresande mellan två städer, uttråkad av tusentals flygtimmar, van vid hyrbilar och hotell, ständigt på väg mot nästa miljonaffär men samtidigt ödmjuk. En härlig typ med fötterna på jorden, bildligt talat, som minsann lika gärna kan dra på mig gummistövlarna och landetjackan som bära Armani och charma schejker. Business as usual.

Jag frågade världsvant flygvärdinnan om hon frös. Hon stod insvept i en röd Norwegianfilt och frös så jag kände mig på relativt säker mark. Bakom henne i den dunkla köksvrån stod två kannor sönderbryggd bönjos och när nu isen så skickligt brutits hörde jag mig för om vilket kaffe de serverade. Kvinnan förklarade skrattande att personalen på Norwegian dricker rävgift och inget annat men att vi resenärer får Nescafé. Jag vet sa jag. Det är liksom inte första gången man flyger. Visserligen blir det allt mer sällan reguljärt men jag förklarar att det inte gör någonting. Det är skönt att vara bland vanliga människor som kan bortse från titlar och lönekuvert, som säger du och kliar sig i skrevet.

Jag kilar nonchalant fast mina långa lårben mellan sätena och ber om en hederlig snabbkaffe. Pulvret som redan hade doserats i folieförslutna muggar förenas med Norwegians ljumma vatten och jag försäkrar min underbetalda passopp att vi kosmopoliter njuter av allt som livet har att erbjuda. Högt och lågt. Vi är storsinta. Men oss emellan, så här mellan skål och vägg, så smakar det skit.

Paradiset på v.street

Den första smutten är ett paradigmskifte. Jag står plötsligt handfallen och famlar efter ord att skjuta in i baristans initierade tirader men inser att jag har ryckts in i en ny värld och blir osäker på om jag behärskar det lokala språket. Det nya landet är oerhört vackert och lokalbefolkningen har bjudit mig på sött vin. Jag ser att kvinnan framför mig försöker kommunicera. Hennes läppar rör sig men jag är alldeles för rusig av paradisets dofter och smaker för att förstå. Jag bestämmer mig för att jag är i goda händer och fortsätter med ett lyckligt flin att dricka.

Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.
Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.

Tio minuter tidigare – en halvtimme efter stängning – blev jag inbjuden på v.street coffee här i Stockholm för en pratstund men framför allt för en dubbel espresso. Lilly berättade att hon just har påbörjat sin sista vecka på v.street innan det är dags att bege sig utomlands. Enligt min ciceron på andra sidan disken är London just nu kaffevärldens mest spännande huvudstad och där ska hon tillbringa ett halvår för att bredda sin repertoar innan det är dags att öppna det där egna. Lilly hann hälla upp och förkasta två dubbla espresso innan hon blev nöjd med färg och konsistens och den espresso jag serverades var orangebrun och short. Och världsomvälvande.

Alla ska med!

Scandic Grand Central i Stockholm
Scandic Grand Central i Stockholm har en nyrenoverad kaffebar med en imponerande glödlampsinstallation och klotterfria ytterväggar.

Jag serverades just en mustig espresso macchiato av en före detta personalchef på Espresso House. Hon utgjöt sig härligt öppenhjärtliga haranger om Espresso Houses usla personalpolitik och dess likhet med McDonalds och andra profittörstande snabbmatskedjor med hög personalomsättning. Koppen jag satte läpparna till medan jag villigt lapade i mig smädelserna från andra sidan disken innehöll kaffe av 100% arabicabönor som rostats i Karlstad. Baristan mitt emot mig förde in samtalet på moms och på Espresso Houses skamliga strategi att helt enkelt använda den större marginalen som givits dem av regeringen till att öka sina vinster i stället för att anställa mer personal. ”Men oss emellan, vem trodde någonsin att momssänkningen skulle leda till något annat?” Mitt slumrande socialisthjärta vaknade till och slog en lycklig dubbelvolt.

Kaffen jag drack då? God. Fin friskhet i syrorna och kanske lite mycket mjölk i själva befläckelsen. Men så här i efterhand är det svårt att avgöra vad som gjorde störst intryck. Var det kaffet som gjorde besöket till något jag gärna vill berätta om eller var det baristornas befriande öppenhet och samtalslust? Förmodligen kombinationen.

Gå till nyrenoverade Scandics Kafé i hörnet Vasagatan-Kungsgatan i Stockholm och be om en mustig macchiato. Men säg inget om moms eller personalpolitik. Det fick jag höra i förtroende.