Etikettarkiv: Macchiato

L’Entract de l’Opéra – det näst bästa

Anteckningar från sommarens kaffeprovarturné i Frankrike: Vi har börjat vitkalka våra skägg, dricka stora mängder alkohol, slå kvinnor och traska Paris gator upp och ner med anteckningsblock väl synliga bakom kavajslagen. Paris har den inverkan på unga män med litterära ambitioner om sommaren. Helst av allt vill vi skära ett gathörn och springa in i en full och arg Ernest Hemingway, få lusen lästa av oss på en blandning av franska och amerikanska och känna oss tvungna att gottgöra karln genom att bjuda på en frisk och lantlig Pinot Gris. Då är Café de la Paix framför Operan helt perfekt! Slå dig ner och skål och tråkigt att vi krockade men herregud, en karl ska så klart få brusa upp och anfäkta på fyllan det har vi naturligtvis förståelse för.

Café de la Paix är A-läget vid Place de l’Opéra med bara ett övergångsställe mellan maten och metron. La Fayette, den monstermegastora återförsäljaren av dyra kläder och accesoarer, ligger rakt bakom Operans stora fasad, sett från Café de la Paix trottoar. Apples välfrekventerade flaggskeppsbutik blommar ut på synligt avstånd. Just här vill vi verkligen sitta ner och drömma om Hemingway och Gertrud Stein, smida ränker och kontemplera.

Men på Café de la Paix får vi dessvärre inte plats.

Vi upplever att hela världens ögon vilar på oss, släntrar kosmopolitiskt snett över gatan till L’Entract de l’Opéra och låtsas som att det minsann är vårt alldeles egna smultronställe.

Kaffe, laktos och inplastade bokstäver. Allt enligt konstens regler och robustaration.
Kaffe, laktos och inplastade bokstäver. Allt enligt konstens regler och robustaration.

L’Entract de l’Opéra är det näst bästa caféet i området kring Operan i Paris. Det är ändå inte så dåligt. Priserna på det bönpressade hetvattnet är liksom medelåldern och snitsarfaktorn ungefär hälften av vad det är på Café de la Paix. Vi beställer inte en Pinot Gris utan en noisette, fransosens macchiato, och monterar mjölken manuellt. Servicen är ett snäpp över medianen, med parismått mätt. Vi spanar ut men lyckas inte se Paris litterära giganter och fattiga konstnärer för alla bilar och turister.

När vi ska gå tar Jean-Gilles, vår skallige servitör, sig tid att fråga vart vi vill åka och pekar på närmaste Metrostation. Han är van, varm och vänlig. Men inte är han från 20-talet.

Annonser

Paris bästa machiato?

Vi vandrade längs långa avenyer tills vi äntligen nådde fram. Till McCafé vid Gare d’Austerlitz och Paris i särklass bästa machiato.

Här är lite klassisk reklam i sann Rix FM-anda:

Guillaume på McCafé gav oss faktiskt den näst bästa macchiato som redaktionen någonsin druckit i Paris. Och då har vi ändå druckit en försvarlig mängd. Tack McDonalds!

Konstnärskaffe 1: Tre skrävlare på Bar Centro

Jonas Eskilsson
Frilansande musikalartist, sågs senast i Sunset Boulevard på Göteborgsoperan. Läs mer om honom på jonaseskilsson.se
En cortado på Bar Centro
Jonas är nybliven pappa och en himla skön lirare

En tidig morgon möts tre sömndruckna solochvårare utanför Bar Centro, mitt emellan NK och Kompassen i Göteborg. Vi bjuder Jonas på en cortado och sätter oss i fönstersmygen. Medan Göteborgs välklädda reklammänniskor defilerar börjar samtalet handla om olika människotyper. Vi känner ett behov av att ringa in de gemensamma drag som vi tycker oss se hos Bar Centros klientel och börjar med klädseln. Samtliga är välklädda och ser ut som att de har råd att ta sig tid för en livsnjutarkopp på förmiddagen. Klädseln är klassiskt korrekt men alla har lyckats kröna sin propra preppy med en personlig clou. Det är i regel män som handlar och deras aparta accessoarer kan vara en gul mopedhjälm, en märklig fluga eller en rödrostig mustasch. Dessa färgklickar i den annars så städade helheten signalerar att bärarna visst inte är fast i en form utan kan ge uttryck för sina egna personliga nycker. De är minsann inte rädda för att bli bedömda.

Jonas Eskilsson
Jonas Eskilsson sitter som nybliven pappa och sprätter med sina nakna fötter. Han är den ende musikalartist, som vi känner, som helt ogenerad njuter sitt morgonkaffe i Kalle Ankaskrud.

Vi slår fast att kaféägaren med den röda mustaschen är en Snajdare. En person som inte bryr sig om de förhållningsregler som konventionen sätter upp utan löser saker på sitt eget sätt vilket skulle retat gallfebern på alla oss andra – som ju ser livet som en uppsättning begränsningar – om det inte vore för det att Snajdaren är så sanslöst trevlig och ämabel.

Mopedhjälmen är en Fixare. Fixaren får saker att hända. Det är Fixaren som går ut i ösregnet och bygger ett vindskydd, tänder en eld, torkar sina kläder och bakar en tårta på trangiaköket när vi andra stannar hemma.

Vi kallar vidare mannen med flugan för Främlingen och ytterligare en mopedist för Storkuken och det blir tydligare och tydligare vilket fack vi själva sitter i:

Jonas Eskilsson och Marcus GustafssonSkrävlarna sitter morgongrusiga och mjukisklädda på hippa kaffebarer och dunkar varandra i ryggen. Vi hör egentligen inte dit men framhärdar demonstrativt med att spendera pengar som vi inte har för att få börja dagen bland framgångsrika företagare och familjefäder medan vi dömer och bedömer. Vår ihärdighet och förargliga charm skvallrar om klassresa och rotlöshet. Vi tillhör det nya prekariatet; entreprenörer utan vare sig anställningstrygghet, omsättning eller fackförbund och vi har bara varandra. Ibland blir vi odrägliga men snälla, låt oss hållas. Om vi inte själva definierar världen har världen ingen plats för oss. Då försvinner vi.

Förbannade fransoser!

Terres de Café
Rue Des Blancs-Manteaux utgör fond åt denna tableau av homme blasé och traktörens tour de force. (Sic!)
Några rejäla stenkast österut från Centre George Pompidou och lika många kast åt motsatt håll från hjärtat av Maraiskvarteren ligger Rue des Blancs-Manteaux och platsen för redaktionens första möte med Frankrikes goda kaffe. På Terres de Café visar baristan nöjd upp de sju kaffebehållarna på väggen och förklarar hur varje dag i veckan har sin alldeles egna rostning. Får man välja frågar jag. Nej (din dumma utlänning) det är veckans dagar som avgör upprepar hon. Jag förstod redan första gången svarar jag surt och sätter mig utanför med min macchiato. Det är synd att fransosen framhärdar med att förstöra sina egna varor, tänker jag. Till och med när hon för en gångs skull säljer något som smakar bra.

Nästa gång jag är i Paris ska jag göra återbesök, tacka för senast och bjuda hem henne till Göteborg. Här ska vi fröjdas bland höstlöv och spridda skurar, ta skydd under en vänlig baristas utsträckta hand och tillsammans njuta av de glädjeämnen som lite extra omsorg ger. Nu förstår jag ska hon säga. Ett leende, en utsträckt hand och en öppen famn skänker kvaliteter åt kaffet som ligger bortom malningsgrad och munkänsla. Tack Joel ska hon säga. Tack!

Espresso House i Nordstan

För en dryg månad sedan skrev jag ett inlägg och glömde klicka på publicera-knappen. Det var en trött tisdag utan guldkant och inlägget blev därefter. Sedan dess har jag upprepade gånger gjort återbesök, pratat fotografi och kaffe med personalen samt njutit av att få sitta upphöjd över Nordstans stressande markplan och sänka pulsen. Den glade gamäng som jag under det första besöket klandrade något i min text har mycket riktigt visat sig vara en helskön katt vars härliga attityd och tilltal i sig är värda ett besök. Det är väl ingen överraskning för någon att det första intrycket är en dålig måttstock på en medmänniska och att min första upplevelse av Espresso House i Nordstan, Göteborg, säger mer om mig än om någon annan. Men så här skrev jag:

Jag sitter på Espresso House i Nordstan och funderar över hur vissa stunder sätter spår och andra är dussinvaror. Jag gick på kafé och tog en macchiato. Jag försökte orera igång personalen i hopp om att något spännande skulle uppstå i vårt möte och visst skämtades det lite tamt fram och tillbaka, men ingenting triggades igång. Kanske var varken jag eller personalen verkligen här. Vi var inte mottagliga för ett möte. De var halvvägs igenom en vanlig sketen tisdag och jag hade väl helt enkelt ingen lust att skaffa nya vänner. Jag slog några slag i luften, fick en kaffe och gick och satte mig.

Espresso House i Nordstan
Goa gubbar, gummor och javor i Nordstan

Två 25-åringar diskuterar alltings jävlighet bakom mig och en svensk och en spanjor är i full färd med att i en anda av att We shall overcome lära varandra sina respektive modersmål strax till vänster. Fint och kontrasterande. Men mer än så finns väl inte att skriva om denna dussinstund. Den godmodige baristan, som i en annan tid och på en annan plats helt säkert är en helskön katt, positionerade sig lite fräckt i bryggkaffedrickarnas ringhörna och raljerade om att ju mer garvsyra desto bättre. Ironiskt nog lyckas han döda min macchiatos samtliga toner utom de beska och brända. Vilka aromer som ursprungligen härbergerades i de av Johan & Nyström varsamt rostade bönorna förblir en väl dold hemlighet. Men man fick en chokladbit och utsikt. Samt sura 25-åringar i högerörat och framtidstro i det vänstra.

Mahogny Skånegatan

Ängslig bekräftelsekåthet har många gånger förpassat de mest visionära planer till historiens mullbänk där de förvandlats till stoff och aska. Behovet av att vara till lags och att bli omtyckt är allmängiltigt och drabbar alla titt som tätt. Även oss. Vi börjar – för att använda facebooksvenska – gilla personalen på Mahogny och finner oss överlägga och resonera kring vikten av att hålla huvudet högt och fortfarande vara lika kritiska och sanningsgranna gentemot alla kaféer där vi beställer en macchiato eller cortado. Morgnarna på Mahogny har blivit en trevlig ceremoni som vi båda ser fram emot och vi hoppas att vi för den skull inte tappar i trovärdighet när vi nu recenserar detta dynamiska göteborgshak.

En rykande kopp från baristan
Med mjölskum som la sig på sniskan
Det smakade gott
Luktade nåt
Vi betalade genom att diskan

 

Vi får en känsla av storstadsmorgon när vi blickar ut genom fönstret, förbi de uppställda bänkarna och över spårvagnsspåren som för med sig en doft av havet via den rostbelagda rälsen. Vi ser Göteborgs kaxiga tvillingtorn reflektera solen mot alla väntande resenärer som stressat står stilla. Och väntar. Vi drar paralleller med San Fransisco men ändrar oss i nästa sekund. Visserligen är det västkust, hamnstad och vagnar på räls. Men är det inte lite väl sökt? Jo.

På väggarna hänger svartvita fotografier av kaféets stammisar, anställda och gissningsvis viktiga vänner. Lokalen har storleken av en ungkarlslya och när personalen insisterar på att vi kan få låna toaletten istället för att pissa i pelargonen leds vi bakom disken och via en städskrubb. Ohygieniskt och slarvigt tänkt kan man tycka. Charmigt och personligt utbrister vi.

Varje gång kaffet har tillretts har vi fått bekanta oss med nya bönor och rostningar och varje gång har våra tungor gjort saltomortaler och ärevarv, så långt det varit möjligt inom gommens strängt begränsade volym, tillsammans med några centiliter kaffe och mjölk.

Åter till prologen och de pragmatiska pseudoresonemangen om journalistisk integritet. Vi kanske har blivit för mjuksnälla mot Mahogny men det är här vi framöver kommer att fortsätta fröjdas runt frukosttimmarna. Är det någon som tycker vi har tappat det helt så är ni mer än välkomna att förfäkta med oss över en kopp kaffe.

Kulturhuset i Stockholm

Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren
Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren

Centrala Stockholms bästa kaféutsikt måste ändå vara den från Kulturhusets teaterbar. Jag sätter mig till rätta framför ett av de stora fönstren och förbereder mig för dagens första kaffeorgasm genom att med ofokuserad blick bada hjärnan i förbipasserande människor nere på plattan och med en njutningslysten suck föra macchiaton till munnen.

Läppjar lite. Ingenting. Sköljer runt en större klunk i munnen. Noll. Klunkar girigt i mig några munnar. Då plötsligt kommer reaktionen och den är lika oväntad som oäven. Sönderbränd kaffesump stormar runt i mun och svalg och plötsligt är jag ett med min köttiga matsmältningsapparat på ett väldigt påtagligt sätt. Aldrig tidigare har väl kaffe smakat så platt och livlöst. Jag tittar bedragen ner i koppen men macchiaton har inte ens anständigheten att uppvisa dödsryckningar. Spegelblank och död ligger ytan och jag svär att aldrig mer nedsänka min lekamen i denna floden Styx grumliga vatten.

Tack det var gott säger jag och ska gå. Tänker att det är synd att lämna kaffe och sveper i mig resten.

Utsikt från Teaterbaren
God mat, maffiga semlor och en fantastisk utsikt. Kom hit, be om en kopp te och njut!

Heureka! Vi har hittat det!

Äppelkaka på v.street
Insäljande bild på nybakad morgonkaka. Gränsen mellan kritisk journalistik och regelrätt selloutism har väl aldrig varit luddigare?

Arabicarobustas favoritställe i Stockholm – än så länge – är v.street coffee på Vasagatan. Förväntningarna man har när man en sömndrucken helgdagsmorgon sätter dagens första macchiato till munnen är väl i ärlighetens namn ganska oreflekterade. Klockan halv nio på lördag är det mest frisk luft och koffein som hägrar. Föreställ er därför den oblandade förtjusningen av ett återuppvaknande till verkligheten triggat av den mest utsökt komplexa macchiato som jag någonsin har upplevt.

I valet mellan 20 eller 40 procent robusta resignerade jag och lät baristan bestämma. Lilly bakom disken förfäktade ivrigt blandningen med så mycket arabica som möjligt och jag som hade svårt att över huvud taget mobilisera tungrotsmuskulaturen för att börja ifrågasätta valde att låta livet bestämma åt mig och är så här i efterhand oerhört tacksam för det. En dubbel espresso med några stänk mjölkskum (vad som är haram i den ena baristans macchiato kan lika gärna vara halal i den andras) har aldrig smakat så gott! Uppvaknandet blev både fysiskt och metaforiskt. Hypofysen tutade genast igång stora koffeintutan medan vänstra frontalloben simultant stökade om i min välordnade världsuppfattning för att göra mer plats i den lilla dammiga skrubb jag vikt åt arabicabönans glädjeämnen. Världen blev just större, vackrare och syrligare. Och Stefan Löfven är tydligen feminist. Punkt slut!

Utanför v.street coffee
Med kaffe från Göteborg och lyktor från Indiska är det svårt att misslyckas. Lite oklart vad vi grundar detta på men det känns helt rätt i skrivande stund. Får se om det passerar redaktörn.

Det kommer mer om v.street coffee, för det finns berättelser som förtjänar både tid och tanke. Berättelser om melodikrysset, muskelbyggare och färsk äppelkaka, för att nämna något. Snart på arabicarobusta.se.