Etikettarkiv: Rekommenderas

Simon Eriksson – direkt från Seoul

Simon ErikssonVi välkomnar vår första gästbloggare här på Arabicarobusta! Simon Eriksson studerar till civilekonom vid Stockholms Universitet, intresserar sig för det mesta som livet har att erbjuda och delar här med sig av en kaffeupplevelse i Seoul, Sydkoreas myllrande huvudstad.


5 Extracts i Seoul

Innan jag börjar berätta om min upplevelse på ett koreanskt kafé vill jag nämna att koreanerna traditionellt sett inte dricker kaffe, de njuter hellre av grönt te i mängder. På många restauranger är det grönt te man får om man beställer vatten. Låt oss först lyfta blicken och tala om kafékulturens utveckling i världen. Man brukar beskriva det som tre vågor. Den första vågen sköljer in över 1800-talets USA, där italienska immigranter öppnar espressobarer, med främsta målgrupp andra immigranter. Den andra vågen uppkommer i slutet av 1960-talet. Val av bönor, bönblandningar och rostning står plötsligt i centrum. Sprunget ur denna andra våg växer det fram stora kafékedjor, så som Starbucks. Från och med 90-talet räknas den tredje vågen, där fokus även läggs på var bönorna är odlade, hur skörd och förädling gått till samt färskheten. Man värdesätter småskalighet framför massproduktion. Det blir vanligare att man pratar om kaffet som en kvalitetsdryck istället för ett livsmedel.

Det är i denna tredje våg som kafékulturen växer fram i Sydkorea. Det vimlar nu av kaféer längs gatorna. Givetvis finns även de stora aktörerna representerade så som Starbucks, Hollys, Lavazza, Dunkin’ Donuts, Pascucci och en rad lokala kedjor. Men det finns även en uppsjö av självständiga kaféer som tar kafékulturen på allvar. Målgruppen är främst yngre människor och inredningen är ofta coola möbler i en vardagsrumskänsla från 50-talet.

5 Extracts från insidan

Jag befinner mig i Hongdae, ett område i Seoul som kan beskrivas som ett av de mer hippa. Här finns klubbar och barer med indiekänsla och gatukonst. Det kan liknas vid hipstersöder i Stockholm, med den stora skillnaden att människorna i Hongdae ler och skrattar.

Provrörskaffe på 5 ExtractsPå en bakgata, nära Hongik University, letar jag upp 5 Extracts, ett kafé som har belönats med fina priser. Personalen har utsetts till Koreas bästa baristas 2010. Utsidan är något blygsam och när jag kommer in möts jag av en interiör som är en blandning av industrilokal och ett klassiskt konditori. Bakom disken står en ung man med rakat hår på sidorna och stort mörkt krulligt mitt på. Han har en urtvättad stoneströja och ett par runda hipsterbågar, som i det närmaste ser ut som ett par Harrypotterglasögon på steroider. Han är trevlig, på gränsen till inställsam fast utan att snubbla över och bli fjäskig. Jag frågar vad han rekommenderar och han tar fram en iPad och bläddrar fram till något som ser ut som ett farligt experiment från svunnen tid. Jag frågar om bönblandning och rostning men får svaret nan yeong-eo anhabnida (jag talar inte engelska). Så klart, där gick halva reportaget åt skogen!

Jag smakar av kaffet och det smakar gott. Det är ett bryggkaffe, väl avvägd smak, inte för starkt eller för svagt, rätt temperatur. En perfekt nyans av beskhet. Men kaffet överraskar mig inte. Kanske förväntade jag mig att hitta något mer kryddigt och fylligt. Det är som ett perfekt vanligt kaffe som jag skulle vilja ha det hemma i Sverige. Ändå gillar jag känslan att sitta på ett supercoolt kafé i Sydkorea med trevlig personal, myshipp inredning och dricka svenskt kaffe från provrör.

Simon Eriksson, Seoul, Korea

Kul med asiatiska toaletter
Det är alltid kul med asiatiska toaletter! Red. anm.
Annonser

Den nakna sanningen

Viktors Kaffe
Lika stram som inredningen, lika naket är Viktors filter.
Efter fem veckor i Paris med allt vad det innebär av halvmesyrer och dåligt kaffe var det äntligen dags för den första svenska koppen.

Viktor var inte hemma men hans syster öppnade och släppte in mig. Hon hade några kompisar på besök men tog sig ändå tid att sätta på hurran och prata lite väder och vind. Samtalet gled av naturliga skäl in på Paris och jag beskrev målande och förfärat det franska ointresset för kaffedrycker. Hon förstod sa hon. Hon visste. Själv hade hon börjat använda ett nakenfilter som Viktor köpt för några veckor sedan och talade sig varm om dess oöverträffade egenskaper. Vill man prestera en dubbel espresso gör man det bäst med nakenfilter sa hon. Jag nickade och fyllde initierat i att Lilly på v.street i Stockholm hade sagt samma sak och att detta bruk i stort sett redan var comme il faut i London. Jodå, jag visste nog vad hon pratade om och nickade kaffekonnässörernas diskreta nick när jag tacksamt tog emot min machiato. Men jag visste inte. Hur skulle jag ha kunnat ana?

Espresso House i Nordstan

För en dryg månad sedan skrev jag ett inlägg och glömde klicka på publicera-knappen. Det var en trött tisdag utan guldkant och inlägget blev därefter. Sedan dess har jag upprepade gånger gjort återbesök, pratat fotografi och kaffe med personalen samt njutit av att få sitta upphöjd över Nordstans stressande markplan och sänka pulsen. Den glade gamäng som jag under det första besöket klandrade något i min text har mycket riktigt visat sig vara en helskön katt vars härliga attityd och tilltal i sig är värda ett besök. Det är väl ingen överraskning för någon att det första intrycket är en dålig måttstock på en medmänniska och att min första upplevelse av Espresso House i Nordstan, Göteborg, säger mer om mig än om någon annan. Men så här skrev jag:

Jag sitter på Espresso House i Nordstan och funderar över hur vissa stunder sätter spår och andra är dussinvaror. Jag gick på kafé och tog en macchiato. Jag försökte orera igång personalen i hopp om att något spännande skulle uppstå i vårt möte och visst skämtades det lite tamt fram och tillbaka, men ingenting triggades igång. Kanske var varken jag eller personalen verkligen här. Vi var inte mottagliga för ett möte. De var halvvägs igenom en vanlig sketen tisdag och jag hade väl helt enkelt ingen lust att skaffa nya vänner. Jag slog några slag i luften, fick en kaffe och gick och satte mig.

Espresso House i Nordstan
Goa gubbar, gummor och javor i Nordstan

Två 25-åringar diskuterar alltings jävlighet bakom mig och en svensk och en spanjor är i full färd med att i en anda av att We shall overcome lära varandra sina respektive modersmål strax till vänster. Fint och kontrasterande. Men mer än så finns väl inte att skriva om denna dussinstund. Den godmodige baristan, som i en annan tid och på en annan plats helt säkert är en helskön katt, positionerade sig lite fräckt i bryggkaffedrickarnas ringhörna och raljerade om att ju mer garvsyra desto bättre. Ironiskt nog lyckas han döda min macchiatos samtliga toner utom de beska och brända. Vilka aromer som ursprungligen härbergerades i de av Johan & Nyström varsamt rostade bönorna förblir en väl dold hemlighet. Men man fick en chokladbit och utsikt. Samt sura 25-åringar i högerörat och framtidstro i det vänstra.

Stockholms Central – SJ-loungen

Det finns en genväg till lycka och framgång och den är fantastiskt lätt att hitta. Se bara till att vara på plats minst en timme innan avgångstid. Tidens ström rinner snabbare eller långsammare beroende på var du befinner dig och genom att sänka ditt eget tempo tills det resonerar med platsens egen tid öppnar sig nya intrycksmöjligheter. En skogsglänta ter sig död och händelselös för den förbipasserande joggaren men för den som sätter sig en halvtimme på en sten får platsen liv.

Stockholms Centralstation kan tyckas andas i ett rasande tempo men den höga pulsen är inte Centralens utan människornas som jäktar igenom dess innanmäte. Genom att sitta en timme med en cappuccino och blicka ut över den stora avgångshallen blir man varse en helt annan rytm. Den stora byggnaden andas långsamt det syre som är vi. Tidvattenvågor av pendlare sköljer in och drar sig tillbaka på bestämda klockslag och i dessa in- och utandningar hinner vi som sitter stilla varsebli varandra och allt annat.

SJ-loungen i Stockholm
Hemligheten är att kombinera en cappuccino med en espresso i den lite större koppen.

Alla ni som åker tåg och då och då ramlar över en förstaklassbiljett har möjligheten att kampera i någon av SJ:s lounger för affärsresenärer. I Göteborg och Stockholm finns dessa mysiga krypin som varje vardag erbjuder fåtöljer, internet, dagstidningar, fika och riktigt bra kaffemaskiner. Maskinerna mal bönor och pressar en förvånansvärt konkurrenskraftig espresso som den serverar efter knapptryckarens tycke och smak, med eller utan skummad mjölk. Mjölken är färsk och ekologisk och bönorna kommer från Arvid Nordqvists arabicabuskar.

Runt omkring mig sitter människor med mugg och tangentbord och verkar vara tillfreds med tillvaron. Det stressas inte utan läses, skrives och sörplas. Om det är så här det är att vara affärsresenär vill jag be om en anställning. Snarast.

Paradiset på v.street

Den första smutten är ett paradigmskifte. Jag står plötsligt handfallen och famlar efter ord att skjuta in i baristans initierade tirader men inser att jag har ryckts in i en ny värld och blir osäker på om jag behärskar det lokala språket. Det nya landet är oerhört vackert och lokalbefolkningen har bjudit mig på sött vin. Jag ser att kvinnan framför mig försöker kommunicera. Hennes läppar rör sig men jag är alldeles för rusig av paradisets dofter och smaker för att förstå. Jag bestämmer mig för att jag är i goda händer och fortsätter med ett lyckligt flin att dricka.

Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.
Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.

Tio minuter tidigare – en halvtimme efter stängning – blev jag inbjuden på v.street coffee här i Stockholm för en pratstund men framför allt för en dubbel espresso. Lilly berättade att hon just har påbörjat sin sista vecka på v.street innan det är dags att bege sig utomlands. Enligt min ciceron på andra sidan disken är London just nu kaffevärldens mest spännande huvudstad och där ska hon tillbringa ett halvår för att bredda sin repertoar innan det är dags att öppna det där egna. Lilly hann hälla upp och förkasta två dubbla espresso innan hon blev nöjd med färg och konsistens och den espresso jag serverades var orangebrun och short. Och världsomvälvande.

Arbetsplatskultur – recensera din automat!

Nu gör vi gemensam sak med er läsare och samlar tillsammans in bilder på och omdömen om våra arbetsplatsers kaffeautomater!

Inspirerade av Play Teaterkonsts senaste spektakel, där kaffeautomaten symboliskt utgör det nav runt vilket en generisk arbetsplats roterar, lanserar vi vår dröm om en crowdsourcead kaffeautomatsdatabas. Tillsammans med er läsare och era erfarenheter kan vi bli bättre på att veta när det är dags att tacka ja eller nej till en mugg maskinmäsk. Vi ska lista ut ett smidigt sätt att göra detta på men under tiden är ni välkomna att skicka in ord och bild till kaffekultur@arabicarobusta.se. Under tiden smygstartar vi med en smakfylld recension av Prince, kaffemaskinernas Skoda:

Kaffeprincen
Princen avnjuter sin dagliga rundsmörjning. Vill du uppleva kaffeautomaternas Prince, gå då och se Play Teaterkonsts föreställning The Famous Swedish Project, recenserad nedan.

The Famous Swedish Project

Hur ironiskt är det inte att se skådespelare iscensätta livet på ett kontor? Ska oanställda kulturstödsuppbärare tala om för oss hur en livslång anställning i ett anonymt kontorslandskap ser ut?

Efter två timmars lycka, salighet och nästan oavbrutna skrattparoxysmer kan jag bara konstatera att jo, det ska de. Alla måste se Play Teaterkonsts The Famous Swedish Project! Se den för att njuta av hantverksskickligheten. Se den för att skratta gott. Se den för att den bara spelas i två veckor till. Ta med någon du älskar till Göteborg, bjud på en wienermelange från den silvriga Prince-maskinen och börja samla på guldkorn.

Mahogny Skånegatan

Ängslig bekräftelsekåthet har många gånger förpassat de mest visionära planer till historiens mullbänk där de förvandlats till stoff och aska. Behovet av att vara till lags och att bli omtyckt är allmängiltigt och drabbar alla titt som tätt. Även oss. Vi börjar – för att använda facebooksvenska – gilla personalen på Mahogny och finner oss överlägga och resonera kring vikten av att hålla huvudet högt och fortfarande vara lika kritiska och sanningsgranna gentemot alla kaféer där vi beställer en macchiato eller cortado. Morgnarna på Mahogny har blivit en trevlig ceremoni som vi båda ser fram emot och vi hoppas att vi för den skull inte tappar i trovärdighet när vi nu recenserar detta dynamiska göteborgshak.

En rykande kopp från baristan
Med mjölskum som la sig på sniskan
Det smakade gott
Luktade nåt
Vi betalade genom att diskan

 

Vi får en känsla av storstadsmorgon när vi blickar ut genom fönstret, förbi de uppställda bänkarna och över spårvagnsspåren som för med sig en doft av havet via den rostbelagda rälsen. Vi ser Göteborgs kaxiga tvillingtorn reflektera solen mot alla väntande resenärer som stressat står stilla. Och väntar. Vi drar paralleller med San Fransisco men ändrar oss i nästa sekund. Visserligen är det västkust, hamnstad och vagnar på räls. Men är det inte lite väl sökt? Jo.

På väggarna hänger svartvita fotografier av kaféets stammisar, anställda och gissningsvis viktiga vänner. Lokalen har storleken av en ungkarlslya och när personalen insisterar på att vi kan få låna toaletten istället för att pissa i pelargonen leds vi bakom disken och via en städskrubb. Ohygieniskt och slarvigt tänkt kan man tycka. Charmigt och personligt utbrister vi.

Varje gång kaffet har tillretts har vi fått bekanta oss med nya bönor och rostningar och varje gång har våra tungor gjort saltomortaler och ärevarv, så långt det varit möjligt inom gommens strängt begränsade volym, tillsammans med några centiliter kaffe och mjölk.

Åter till prologen och de pragmatiska pseudoresonemangen om journalistisk integritet. Vi kanske har blivit för mjuksnälla mot Mahogny men det är här vi framöver kommer att fortsätta fröjdas runt frukosttimmarna. Är det någon som tycker vi har tappat det helt så är ni mer än välkomna att förfäkta med oss över en kopp kaffe.

Tack Bar Centro

Bar Centro är inte seriekonceptet som upprepade gånger fläker ut sig på gallerior och storgator. Det är inte heller dess motsats. På Bar Centro slår vi inte upp våra laptops eller sveper en dussindoppio. Vi sätter oss inte på trottoarkanten, mitt emot entrén och det stora glasfönstret, för att få vara ifred för en stund. Det är inte heller så mycket för maten, bakverken eller sittplatserna vi går dit. Helheten är förstås inte outtänkt.

Bar Centro
Två koppar kaffe och en knuten hand. Med den andra handen förevigar vi ännu ett ögonblick på en av Göteborgs tvärgator.

Vi inspireras av det spartanska och enkelt charmiga. Pulsen. Ett suveränt kaffe och en aldrig sinande känsla av överflöd när det kommer till service och tillströmning av människor. Här blev vi en gång i tiden av med vår ”Meharioskuld” och såg stoltheten hos en barista som hällde ut mjölken som inte hade den rätta krämigheten. Vi nöjer oss med ett enda ord. Efter de redan hundrafyrtiotvå skrivna.

Tack.

Heureka! Vi har hittat det!

Äppelkaka på v.street
Insäljande bild på nybakad morgonkaka. Gränsen mellan kritisk journalistik och regelrätt selloutism har väl aldrig varit luddigare?

Arabicarobustas favoritställe i Stockholm – än så länge – är v.street coffee på Vasagatan. Förväntningarna man har när man en sömndrucken helgdagsmorgon sätter dagens första macchiato till munnen är väl i ärlighetens namn ganska oreflekterade. Klockan halv nio på lördag är det mest frisk luft och koffein som hägrar. Föreställ er därför den oblandade förtjusningen av ett återuppvaknande till verkligheten triggat av den mest utsökt komplexa macchiato som jag någonsin har upplevt.

I valet mellan 20 eller 40 procent robusta resignerade jag och lät baristan bestämma. Lilly bakom disken förfäktade ivrigt blandningen med så mycket arabica som möjligt och jag som hade svårt att över huvud taget mobilisera tungrotsmuskulaturen för att börja ifrågasätta valde att låta livet bestämma åt mig och är så här i efterhand oerhört tacksam för det. En dubbel espresso med några stänk mjölkskum (vad som är haram i den ena baristans macchiato kan lika gärna vara halal i den andras) har aldrig smakat så gott! Uppvaknandet blev både fysiskt och metaforiskt. Hypofysen tutade genast igång stora koffeintutan medan vänstra frontalloben simultant stökade om i min välordnade världsuppfattning för att göra mer plats i den lilla dammiga skrubb jag vikt åt arabicabönans glädjeämnen. Världen blev just större, vackrare och syrligare. Och Stefan Löfven är tydligen feminist. Punkt slut!

Utanför v.street coffee
Med kaffe från Göteborg och lyktor från Indiska är det svårt att misslyckas. Lite oklart vad vi grundar detta på men det känns helt rätt i skrivande stund. Får se om det passerar redaktörn.

Det kommer mer om v.street coffee, för det finns berättelser som förtjänar både tid och tanke. Berättelser om melodikrysset, muskelbyggare och färsk äppelkaka, för att nämna något. Snart på arabicarobusta.se.

Doppio

Ett litet charmigt akvarium med vitt kakel mot svarta griffelmatta väggar och ljusa fanerskivor. Doppio på Linnégatan i Göteborg. 2012-01-04.

Doppio på LinnégatanHär beställer vi en cortado, mezzo eller fifty-fifty, kärt barn har många namn. Skotten bakom disken berättar att rostningen sker i Rom, unikt för Doppio. Omsorgsfullt Italienskt hantverk alltså. 70% arabica och 30% robusta. Vi nickar förstående och de har redan halva inne.

Vi läppjar. Fylligt. En lagom balanserad sötma och ljus, lite metallisk, beskhet som kittlar gommen i efterdyningarna. Vi vill sitta och glo ut ur akvariet länge. Några gäster sitter ute eftersom vintersolen sneglar in mellan husen. En stressad gäst sväljer en croissant och en dubbel espresso på stående fot. Bläng och en svälj. Sedan glider han vidare, ut ur akvariet.