Clownen Jef lägger ut texten om South City Sump Coffee i närheten av den stora floden Mississippi i USA. Han har också bjudit in redaktionen på en Nordamerikansk kaffeprovarturné men vi har hittills inte lyckats lösa vare sig visum, pass eller pengar. Så vi lyssnar andäktigt till Jefs målande berättelse och drömmer om landet med träskmyggor stora som tampers.
Mannen som Jef pratar om heter Scott och ser ut så här:
Ulrica Flach och Åsa Björklund
Skådespelare och regissör i Pelikanteatern
Cafe Hängmattan med varsin bryggkaffe
Premiär med 2.0 Jag är inte övergående nästa fredag på Teater Trixter
Pelikanerna ser på varandra och sedan på mig. De har vänliga och skarpa blickar. Från där jag sitter ser de till längden lika långa ut men den ena är något smalare än den andra, som även påminner om en annan typ av fågelart. Förresten, pelikanen är väl ett fågeldjur?
Jag bryter isen genom att försiktigt skjuta in det faktum att de någon gång ska dö. Och jag med. Vi sitter tysta ett slag för att smälta den insikten. Den ena pelikanen skrattar högt för att avdramatisera stämningen varpå den andra pelikanen tittar på mig. Hon har en blick som ser rakt igenom själen.
– Jag pratar ibland med min dotter om döden. Säger att man får tro vad man vill om vad som kommer sen. Bilden av reinkarnationen blev väldigt konkret för henne, som bild och så, och hon frågade senast; ”Men om jag föds igen, var kommer jag då?” Ja, det vet man ju inte. Det är det som är så spännande. Och resonerandet fortsatte; ”Men när jag kommer ut mellan benen nästa gång, kommer jag till en annan mamma då?” Nja, ja det är väl troligt. Eller ja, det vet man inte. ”Men mamma, får jag nya kläder hos den mamman? Eller har jag dom som jag har nu?”
– Min mamma sa en gång till mig att inte tänka så långt. Att sätta stopp helt enkelt, innan tankarna går för långt. Att det är ett sätt att handskas med det. Och för henne var det säkert rätt. Själv gör jag en föreställning som 2.0 med Pelikanteatern. En föreställning om tanken på tiden; om livet, döden, Gud och vad vi gör av nuet och vår stund på jorden. Alla har vi våra sätt.
Vi enas om att tystnaden i teatern är viktig, för däri kan vi lyssna till textens väsen. Vågar vi vara tysta med varandra i vardagen har vi kommit långt. Då delar vi döden.
Jag ser pelikanerna titta strax bakom mig varpå jag vänder mig om. Där sitter en svart fågel på en stolsrygg. Den doftar hummus. Fågeln alltså. Jag får en idé till ett skämt, återvänder med blicken till bordet och levererar.
Vi skrattar gott tillsammans och börjar avrunda samtalet. Den svarta fågeln förstår inte vad vi säger.
George, faktaansvarig för medelhavsområdet och Kanada, ger oss en snabb historik samt en schematisk beskrivning av traditionellt grekiskt kaffe. Koka ditt eget grekkaffe redan idag!
Jag tror att de försökte köpa oss. Det hela var så märkligt. Hela redaktionen (Marcus och Joel) bestämde sig för att hålla frukostmöte på det nyöppnade Starbucks i Göteborgs Centralstation. Jag beställde en dubbel macchiato och bad om att få den just så som baristan föredrog den. Vi språkade några minuter om hur olika en korrekt macchiato kan vara, beroende på vem som serverar den, och att det är intressant hur de flesta ändå förfäktar just sin variant som den enda rätta.
Marcus däremot beställde en cortado och det väloljade amerikanska maskineriet började genast gnissla betänkligt. Det verkade inte finnas någon knapp för cortado så en av baristorna började prata om short latte, kassörskan knappade och vevade, 33 kronor plingade upp på displayen och ut kom en mugg varm mjölk med lite kaffesmak. Och här började nog personalen ana vårt missnöje. Vi hade i vanlig ordning fyrat iväg en försvarlig mängd frågor om bönor och rostningar under det att vi beställde så vi hade hunnit skapa en sorts flyktig relation. Inget är ju så givande som att causera med intet ont anande kafépersonal om allt mellan himmel och jord. Den hjärtliga stämningen blev lite mer avvaktande och på något vänster kom det fram att vi var skribenter för Arabicarobusta – det kan ha varit den gigantiska kameran som kärvänligt trycktes upp i näsan på personalstyrkan som avslöjade oss – så strax efter att vi hade satt oss tillrätta för att avnjuta vår högst ordinära dryckjom kom en barista fram och erbjöd oss att vara med i en provning.
Personalen skulle testa Etiopiskt bryggkaffe med citronkaka och undrade om vi ville vara med. Sen rullade det bara på. Alla var supertrevliga, servicemedvetna och vi serverades perfekt pressat kaffe och fick lära oss om konsten att dofta och smaka. Vi fick en mycket trevlig, intressant och givande halvtimme med personalen på Starbucks som berättade om det allvar med vilket de närmade sig kaffet. En av personalcheferna berättade om hur hela personalstyrkan kontinuerligt utbildas, bland annat genom provningar som hålls minst en gång om dagen. Hon själv hade varit i London i sex veckor innan öppnandet för att bli en riktigt lojal och kunnig chef i den stora Starbucksfamiljen.
Vi gick därifrån uppfyllda av en märklig magkänsla av glädje över det oväntade äventyret blandad med misstänksamhet mot hela tilltaget. Visst var personalen jättettrevlig och visst hade vi en riktigt kul och givande stund tillsammans. Men visst var det väl bara vi som bjöds på provning och inte resten av kaféets gäster? Visst var det väl för att vi skriver en blogg?
Arabicarobusta 