Kategoriarkiv: Recensioner

Ett finger åt hipsterhopen

Morgongrus
Efter ett halvår med Nespresso är jag en helt ny kaffemänniska. Från att ha varit en hajpad högtidsstund har jag låtit inmundigandet bli en osentimental oas där jag tillåter mig själv att vara minst lika kontinentalt blasé som jag tror att kaffedrickare är på kontinenten.

I valet av kapselmaskin fick smaken fälla avgörandet och Nespressos maskiner och kapslar gav överlägset bäst kaffe. Det skulle bli så oerhört mycket billigare med en kapsel för fyra kronor om dagen i stället för en trettikronorscortado på stan. Men jakten på billigare brygd gick genast vidare och jag fann snart El Mundos kapslar till Nespressos maskin för endast två kronor shoten. Två kronor! Det är bara att köpa stora förpackningar à 200 kapslar och saken är biff. Billigare biff. Visst, smaken är kanske inte lika nyanserad som originalet, men vad begär du för två kronor koppen!

Jag njuter av att sömndrucken peka långfinger åt hela hipsterhopen och endast iförd kallingar och morgongrus brumma igång en helt okej shot i ett gammalt glögglas, svepa den utan krusiduller och oceremoniellt sparka dagen i röven. Det är min morgon och jag gör vad jag vill med den! Vill jag dricka helt okej budgetbönjos så gör jag det. Hoppa av dina höga hästar och skaffa ett liv! Och en kapselmaskin.

Annonser

Simon Eriksson – direkt från Seoul

Simon ErikssonVi välkomnar vår första gästbloggare här på Arabicarobusta! Simon Eriksson studerar till civilekonom vid Stockholms Universitet, intresserar sig för det mesta som livet har att erbjuda och delar här med sig av en kaffeupplevelse i Seoul, Sydkoreas myllrande huvudstad.


5 Extracts i Seoul

Innan jag börjar berätta om min upplevelse på ett koreanskt kafé vill jag nämna att koreanerna traditionellt sett inte dricker kaffe, de njuter hellre av grönt te i mängder. På många restauranger är det grönt te man får om man beställer vatten. Låt oss först lyfta blicken och tala om kafékulturens utveckling i världen. Man brukar beskriva det som tre vågor. Den första vågen sköljer in över 1800-talets USA, där italienska immigranter öppnar espressobarer, med främsta målgrupp andra immigranter. Den andra vågen uppkommer i slutet av 1960-talet. Val av bönor, bönblandningar och rostning står plötsligt i centrum. Sprunget ur denna andra våg växer det fram stora kafékedjor, så som Starbucks. Från och med 90-talet räknas den tredje vågen, där fokus även läggs på var bönorna är odlade, hur skörd och förädling gått till samt färskheten. Man värdesätter småskalighet framför massproduktion. Det blir vanligare att man pratar om kaffet som en kvalitetsdryck istället för ett livsmedel.

Det är i denna tredje våg som kafékulturen växer fram i Sydkorea. Det vimlar nu av kaféer längs gatorna. Givetvis finns även de stora aktörerna representerade så som Starbucks, Hollys, Lavazza, Dunkin’ Donuts, Pascucci och en rad lokala kedjor. Men det finns även en uppsjö av självständiga kaféer som tar kafékulturen på allvar. Målgruppen är främst yngre människor och inredningen är ofta coola möbler i en vardagsrumskänsla från 50-talet.

5 Extracts från insidan

Jag befinner mig i Hongdae, ett område i Seoul som kan beskrivas som ett av de mer hippa. Här finns klubbar och barer med indiekänsla och gatukonst. Det kan liknas vid hipstersöder i Stockholm, med den stora skillnaden att människorna i Hongdae ler och skrattar.

Provrörskaffe på 5 ExtractsPå en bakgata, nära Hongik University, letar jag upp 5 Extracts, ett kafé som har belönats med fina priser. Personalen har utsetts till Koreas bästa baristas 2010. Utsidan är något blygsam och när jag kommer in möts jag av en interiör som är en blandning av industrilokal och ett klassiskt konditori. Bakom disken står en ung man med rakat hår på sidorna och stort mörkt krulligt mitt på. Han har en urtvättad stoneströja och ett par runda hipsterbågar, som i det närmaste ser ut som ett par Harrypotterglasögon på steroider. Han är trevlig, på gränsen till inställsam fast utan att snubbla över och bli fjäskig. Jag frågar vad han rekommenderar och han tar fram en iPad och bläddrar fram till något som ser ut som ett farligt experiment från svunnen tid. Jag frågar om bönblandning och rostning men får svaret nan yeong-eo anhabnida (jag talar inte engelska). Så klart, där gick halva reportaget åt skogen!

Jag smakar av kaffet och det smakar gott. Det är ett bryggkaffe, väl avvägd smak, inte för starkt eller för svagt, rätt temperatur. En perfekt nyans av beskhet. Men kaffet överraskar mig inte. Kanske förväntade jag mig att hitta något mer kryddigt och fylligt. Det är som ett perfekt vanligt kaffe som jag skulle vilja ha det hemma i Sverige. Ändå gillar jag känslan att sitta på ett supercoolt kafé i Sydkorea med trevlig personal, myshipp inredning och dricka svenskt kaffe från provrör.

Simon Eriksson, Seoul, Korea

Kul med asiatiska toaletter
Det är alltid kul med asiatiska toaletter! Red. anm.

Ett dubbeldopp i Linköping

Vi serverar er ett faux pas (pinsamt socialt snedsteg) på Babettes (fiket heter så) och ännu ett rendezvous på Steve’s Coffe i Linköping, staden där idéer blir verklighet och kaffeögonblick blir gallicismer (ord med franskt ursprung).


Babettes Kafferi

Babettes Kafferi i LinköpingBabettes Kafferi är ett relativt nyöppnat kafé (augusti 2011) på en av de mer okända bakgatorna till Hospitalstorget. Namnet på kaféet syftar till Karen Blixens bok Babettes gästabud och jag har bett barndomsvännen Tommy Ellerholt, med fäbless för fräcka beskor, att visa mig vägen till östgötaslättens hippaste hak, vilket han gärna gör. Sedan går vi alltså till Babettes. Atmosfären som omsluter oss är ett modernt ménage med dofter från waldorf, populärpsykedeliska melodier och en ungdomlig personal som ger oss svar på tal. Vårt faux pas uppstår när jag för en nanosekund beter mig ouppmärksamt då den artiga baristan lägger ut texten om kaffebönans härkomst. Som svar på en följdfråga replikerar baristan torrt: ”Som jag just sa är det en singleblandning och inte en blended.” Ett närvarande öra hade hört att svaret på min fråga fanns i vår konversation och för en recensent som vill verka kaffekunnig är nu snedsteget ett fait accompli.

Det Etiopiska kaffet är något beskt och väldigt smakrikt. Det lägger sig långt bak i munnen och försöker bli kompis med bakpartiet av min gom. Det lyckas kaffet med. Som tur är för mig blir munnen även bästa polare med den söta och mjuka blåbärscookien som hänger med ner i svalget. Voilà!

Mysigt på Babette
Två glada gamänger på Babettes Kafferi i Linköping

Steve’s Coffee

Steves kaffemaskinKänslan av déjà vu infinner sig inte när jag som dagens första gäst begagnar entrén till Steve’s Coffe. Detta trots att jag genom åren har hunnit häva otaliga baljor bryggdroppar inom dessa väggar. Jag har Arabicarobustas mantel på mig (bildligt talat, den bokstavliga capen ligger i väskan) och väljer ett tonläge av att noblesse oblige. Vid beställningen förklarar jag vänligt och pedagogiskt vad en cortado är, lyssnar tålmodigt när sidekickbaristan raljerar över att de har världens bästa kaffebönor, Lavazza, och jag försöker försynt entusiasmera personalen till att bjuda in sina gäster till en kaffeprovarkväll. Jag får då förklarat för mig att letargin i kaffemenyn är en chimär, tvärtom är det full fart framåt. Senast för något år sen lanserades en ny kaffevariant med smak av banana split. Touché!

För den nyfikne besökaren på Steve’s Coffe kan Arabicarobusta – som första blogg i världen – bekräfta det som många kanske anat. Kaféet hämtar sin inspiration från USA. Personalen som satte kaffebryggarkontakten i väggen år 1994 gjorde tidigare samma år en roadtrip i staterna och började där skissa på menyn. Därav bageln och brownien. Samma år tog Sveriges fotbollslandslag det försmädliga VM-bronset. Det har ingenting att göra med vare sig Linköping eller Steve’s Coffe.

L’Entract de l’Opéra – det näst bästa

Anteckningar från sommarens kaffeprovarturné i Frankrike: Vi har börjat vitkalka våra skägg, dricka stora mängder alkohol, slå kvinnor och traska Paris gator upp och ner med anteckningsblock väl synliga bakom kavajslagen. Paris har den inverkan på unga män med litterära ambitioner om sommaren. Helst av allt vill vi skära ett gathörn och springa in i en full och arg Ernest Hemingway, få lusen lästa av oss på en blandning av franska och amerikanska och känna oss tvungna att gottgöra karln genom att bjuda på en frisk och lantlig Pinot Gris. Då är Café de la Paix framför Operan helt perfekt! Slå dig ner och skål och tråkigt att vi krockade men herregud, en karl ska så klart få brusa upp och anfäkta på fyllan det har vi naturligtvis förståelse för.

Café de la Paix är A-läget vid Place de l’Opéra med bara ett övergångsställe mellan maten och metron. La Fayette, den monstermegastora återförsäljaren av dyra kläder och accesoarer, ligger rakt bakom Operans stora fasad, sett från Café de la Paix trottoar. Apples välfrekventerade flaggskeppsbutik blommar ut på synligt avstånd. Just här vill vi verkligen sitta ner och drömma om Hemingway och Gertrud Stein, smida ränker och kontemplera.

Men på Café de la Paix får vi dessvärre inte plats.

Vi upplever att hela världens ögon vilar på oss, släntrar kosmopolitiskt snett över gatan till L’Entract de l’Opéra och låtsas som att det minsann är vårt alldeles egna smultronställe.

Kaffe, laktos och inplastade bokstäver. Allt enligt konstens regler och robustaration.
Kaffe, laktos och inplastade bokstäver. Allt enligt konstens regler och robustaration.

L’Entract de l’Opéra är det näst bästa caféet i området kring Operan i Paris. Det är ändå inte så dåligt. Priserna på det bönpressade hetvattnet är liksom medelåldern och snitsarfaktorn ungefär hälften av vad det är på Café de la Paix. Vi beställer inte en Pinot Gris utan en noisette, fransosens macchiato, och monterar mjölken manuellt. Servicen är ett snäpp över medianen, med parismått mätt. Vi spanar ut men lyckas inte se Paris litterära giganter och fattiga konstnärer för alla bilar och turister.

När vi ska gå tar Jean-Gilles, vår skallige servitör, sig tid att fråga vart vi vill åka och pekar på närmaste Metrostation. Han är van, varm och vänlig. Men inte är han från 20-talet.

Paris bästa machiato?

Vi vandrade längs långa avenyer tills vi äntligen nådde fram. Till McCafé vid Gare d’Austerlitz och Paris i särklass bästa machiato.

Här är lite klassisk reklam i sann Rix FM-anda:

Guillaume på McCafé gav oss faktiskt den näst bästa macchiato som redaktionen någonsin druckit i Paris. Och då har vi ändå druckit en försvarlig mängd. Tack McDonalds!

Konstnärskaffe 5: De dödsdansande pelikanerna

Ulrica Flach och Åsa Björklund
Skådespelare och regissör i Pelikanteatern
Cafe Hängmattan med varsin bryggkaffe
Premiär med 2.0 Jag är inte övergående nästa fredag på Teater Trixter

Pelikanerna ser på varandra och sedan på mig. De har vänliga och skarpa blickar. Från där jag sitter ser de till längden lika långa ut men den ena är något smalare än den andra, som även påminner om en annan typ av fågelart. Förresten, pelikanen är väl ett fågeldjur?

Jag bryter isen genom att försiktigt skjuta in det faktum att de någon gång ska dö. Och jag med. Vi sitter tysta ett slag för att smälta den insikten. Den ena pelikanen skrattar högt för att avdramatisera stämningen varpå den andra pelikanen tittar på mig. Hon har en blick som ser rakt igenom själen.

Berit och Ulla
Berit och Ulla. Fast egentligen Åsa och Ulrica utklädda till Berit och Ulla.

– Jag pratar ibland med min dotter om döden. Säger att man får tro vad man vill om vad som kommer sen. Bilden av reinkarnationen blev väldigt konkret för henne, som bild och så, och hon frågade senast; ”Men om jag föds igen, var kommer jag då?” Ja, det vet man ju inte. Det är det som är så spännande. Och resonerandet fortsatte; ”Men när jag kommer ut mellan benen nästa gång, kommer jag till en annan mamma då?” Nja, ja det är väl troligt. Eller ja, det vet man inte. ”Men mamma, får jag nya kläder hos den mamman? Eller har jag dom som jag har nu?”

– Min mamma sa en gång till mig att inte tänka så långt. Att sätta stopp helt enkelt, innan tankarna går för långt. Att det är ett sätt att handskas med det. Och för henne var det säkert rätt. Själv gör jag en föreställning som 2.0 med Pelikanteatern. En föreställning om tanken på tiden; om livet, döden, Gud och vad vi gör av nuet och vår stund på jorden. Alla har vi våra sätt.

Vi enas om att tystnaden i teatern är viktig, för däri kan vi lyssna till textens väsen. Vågar vi vara tysta med varandra i vardagen har vi kommit långt. Då delar vi döden.

Jag ser pelikanerna titta strax bakom mig varpå jag vänder mig om. Där sitter en svart fågel på en stolsrygg. Den doftar hummus. Fågeln alltså. Jag får en idé till ett skämt, återvänder med blicken till bordet och levererar.

Vi skrattar gott tillsammans och börjar avrunda samtalet. Den svarta fågeln förstår inte vad vi säger.

Förbannade fransoser!

Terres de Café
Rue Des Blancs-Manteaux utgör fond åt denna tableau av homme blasé och traktörens tour de force. (Sic!)
Några rejäla stenkast österut från Centre George Pompidou och lika många kast åt motsatt håll från hjärtat av Maraiskvarteren ligger Rue des Blancs-Manteaux och platsen för redaktionens första möte med Frankrikes goda kaffe. På Terres de Café visar baristan nöjd upp de sju kaffebehållarna på väggen och förklarar hur varje dag i veckan har sin alldeles egna rostning. Får man välja frågar jag. Nej (din dumma utlänning) det är veckans dagar som avgör upprepar hon. Jag förstod redan första gången svarar jag surt och sätter mig utanför med min macchiato. Det är synd att fransosen framhärdar med att förstöra sina egna varor, tänker jag. Till och med när hon för en gångs skull säljer något som smakar bra.

Nästa gång jag är i Paris ska jag göra återbesök, tacka för senast och bjuda hem henne till Göteborg. Här ska vi fröjdas bland höstlöv och spridda skurar, ta skydd under en vänlig baristas utsträckta hand och tillsammans njuta av de glädjeämnen som lite extra omsorg ger. Nu förstår jag ska hon säga. Ett leende, en utsträckt hand och en öppen famn skänker kvaliteter åt kaffet som ligger bortom malningsgrad och munkänsla. Tack Joel ska hon säga. Tack!

Den nakna sanningen

Viktors Kaffe
Lika stram som inredningen, lika naket är Viktors filter.
Efter fem veckor i Paris med allt vad det innebär av halvmesyrer och dåligt kaffe var det äntligen dags för den första svenska koppen.

Viktor var inte hemma men hans syster öppnade och släppte in mig. Hon hade några kompisar på besök men tog sig ändå tid att sätta på hurran och prata lite väder och vind. Samtalet gled av naturliga skäl in på Paris och jag beskrev målande och förfärat det franska ointresset för kaffedrycker. Hon förstod sa hon. Hon visste. Själv hade hon börjat använda ett nakenfilter som Viktor köpt för några veckor sedan och talade sig varm om dess oöverträffade egenskaper. Vill man prestera en dubbel espresso gör man det bäst med nakenfilter sa hon. Jag nickade och fyllde initierat i att Lilly på v.street i Stockholm hade sagt samma sak och att detta bruk i stort sett redan var comme il faut i London. Jodå, jag visste nog vad hon pratade om och nickade kaffekonnässörernas diskreta nick när jag tacksamt tog emot min machiato. Men jag visste inte. Hur skulle jag ha kunnat ana?