Berit och Ulla

Konstnärskaffe 5: De dödsdansande pelikanerna

Ulrica Flach och Åsa Björklund
Skådespelare och regissör i Pelikanteatern
Cafe Hängmattan med varsin bryggkaffe
Premiär med 2.0 Jag är inte övergående nästa fredag på Teater Trixter

Pelikanerna ser på varandra och sedan på mig. De har vänliga och skarpa blickar. Från där jag sitter ser de till längden lika långa ut men den ena är något smalare än den andra, som även påminner om en annan typ av fågelart. Förresten, pelikanen är väl ett fågeldjur?

Jag bryter isen genom att försiktigt skjuta in det faktum att de någon gång ska dö. Och jag med. Vi sitter tysta ett slag för att smälta den insikten. Den ena pelikanen skrattar högt för att avdramatisera stämningen varpå den andra pelikanen tittar på mig. Hon har en blick som ser rakt igenom själen.

Berit och Ulla
Berit och Ulla. Fast egentligen Åsa och Ulrica utklädda till Berit och Ulla.

– Jag pratar ibland med min dotter om döden. Säger att man får tro vad man vill om vad som kommer sen. Bilden av reinkarnationen blev väldigt konkret för henne, som bild och så, och hon frågade senast; ”Men om jag föds igen, var kommer jag då?” Ja, det vet man ju inte. Det är det som är så spännande. Och resonerandet fortsatte; ”Men när jag kommer ut mellan benen nästa gång, kommer jag till en annan mamma då?” Nja, ja det är väl troligt. Eller ja, det vet man inte. ”Men mamma, får jag nya kläder hos den mamman? Eller har jag dom som jag har nu?”

– Min mamma sa en gång till mig att inte tänka så långt. Att sätta stopp helt enkelt, innan tankarna går för långt. Att det är ett sätt att handskas med det. Och för henne var det säkert rätt. Själv gör jag en föreställning som 2.0 med Pelikanteatern. En föreställning om tanken på tiden; om livet, döden, Gud och vad vi gör av nuet och vår stund på jorden. Alla har vi våra sätt.

Vi enas om att tystnaden i teatern är viktig, för däri kan vi lyssna till textens väsen. Vågar vi vara tysta med varandra i vardagen har vi kommit långt. Då delar vi döden.

Jag ser pelikanerna titta strax bakom mig varpå jag vänder mig om. Där sitter en svart fågel på en stolsrygg. Den doftar hummus. Fågeln alltså. Jag får en idé till ett skämt, återvänder med blicken till bordet och levererar.

Vi skrattar gott tillsammans och börjar avrunda samtalet. Den svarta fågeln förstår inte vad vi säger.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s