Cigarren

På Cigarren får vi välja mellan två typer av bönmöten. Antingen en tätatät med den eteriska arabican eller ett rendezvous mellan samme aromatiska amigo och den flagranta flåbusen Robusta. Trots att vi har druckit vårt eftermiddagskaffe här i flera år (och förmodligen kommer att göra så även framöver) tar vi tobaksbladet från munnen och säger som det är. Vi imponeras inte av någon av blandningarna. Bönjosen, som genom mänsklig och plastisk intelligens manövreras in med gommuskulaturens tonus, landar både surt och lite bränt på tungan. Det är tyvärr ingen komplex uppgift för tungan att värdera den svarta drycken utan tvärtom ganska simpel.

Cigarren på Järntorget

Cigarren är dock något annat. I denna icke statsfinansierade kulturinstitution möter du allt från Göteborgs kulturelit till de mer subversivt konstnärliga krafterna och vi frågar oss vad det är som faller detta klientel på läppen. Vi har redan uteslutit kaffet, så är det kanske inredningen, charmigt enkel med höga bord och stolar i halvmörkt trä, som lockar? Är det den sävlige och genomgöteborgske baristan som i maklig takt trakterar taniga teatermänniskor och slanka studenter? Är det priserna? Förmodligen är svaret enklare än så, för med Järntorget som altan är Cigarren det perfekta slinka instället. Så enkelt är det nog. Attraktivt läge, kul klientel och ett rikt utbud av rökverk som läskar sinnet. Vi drömmer oss bort till en sen vår med cortado, cigarill och Sartre i solen. Kanske tar vi med oss egna bönor. Kanske har vi blivit portade.

Annonser

Espresso House i Nordstan

För en dryg månad sedan skrev jag ett inlägg och glömde klicka på publicera-knappen. Det var en trött tisdag utan guldkant och inlägget blev därefter. Sedan dess har jag upprepade gånger gjort återbesök, pratat fotografi och kaffe med personalen samt njutit av att få sitta upphöjd över Nordstans stressande markplan och sänka pulsen. Den glade gamäng som jag under det första besöket klandrade något i min text har mycket riktigt visat sig vara en helskön katt vars härliga attityd och tilltal i sig är värda ett besök. Det är väl ingen överraskning för någon att det första intrycket är en dålig måttstock på en medmänniska och att min första upplevelse av Espresso House i Nordstan, Göteborg, säger mer om mig än om någon annan. Men så här skrev jag:

Jag sitter på Espresso House i Nordstan och funderar över hur vissa stunder sätter spår och andra är dussinvaror. Jag gick på kafé och tog en macchiato. Jag försökte orera igång personalen i hopp om att något spännande skulle uppstå i vårt möte och visst skämtades det lite tamt fram och tillbaka, men ingenting triggades igång. Kanske var varken jag eller personalen verkligen här. Vi var inte mottagliga för ett möte. De var halvvägs igenom en vanlig sketen tisdag och jag hade väl helt enkelt ingen lust att skaffa nya vänner. Jag slog några slag i luften, fick en kaffe och gick och satte mig.

Espresso House i Nordstan
Goa gubbar, gummor och javor i Nordstan

Två 25-åringar diskuterar alltings jävlighet bakom mig och en svensk och en spanjor är i full färd med att i en anda av att We shall overcome lära varandra sina respektive modersmål strax till vänster. Fint och kontrasterande. Men mer än så finns väl inte att skriva om denna dussinstund. Den godmodige baristan, som i en annan tid och på en annan plats helt säkert är en helskön katt, positionerade sig lite fräckt i bryggkaffedrickarnas ringhörna och raljerade om att ju mer garvsyra desto bättre. Ironiskt nog lyckas han döda min macchiatos samtliga toner utom de beska och brända. Vilka aromer som ursprungligen härbergerades i de av Johan & Nyström varsamt rostade bönorna förblir en väl dold hemlighet. Men man fick en chokladbit och utsikt. Samt sura 25-åringar i högerörat och framtidstro i det vänstra.

Kosmopoliter emellan

Oss emellan, så här mellan skål och vägg, så skriver jag nu bara för att se obrydd ut på planet.

Norwegian blask
Tiotusen meter över Skövde kan ingen höra dig gråta.

Jag är en affärsresande mellan två städer, uttråkad av tusentals flygtimmar, van vid hyrbilar och hotell, ständigt på väg mot nästa miljonaffär men samtidigt ödmjuk. En härlig typ med fötterna på jorden, bildligt talat, som minsann lika gärna kan dra på mig gummistövlarna och landetjackan som bära Armani och charma schejker. Business as usual.

Jag frågade världsvant flygvärdinnan om hon frös. Hon stod insvept i en röd Norwegianfilt och frös så jag kände mig på relativt säker mark. Bakom henne i den dunkla köksvrån stod två kannor sönderbryggd bönjos och när nu isen så skickligt brutits hörde jag mig för om vilket kaffe de serverade. Kvinnan förklarade skrattande att personalen på Norwegian dricker rävgift och inget annat men att vi resenärer får Nescafé. Jag vet sa jag. Det är liksom inte första gången man flyger. Visserligen blir det allt mer sällan reguljärt men jag förklarar att det inte gör någonting. Det är skönt att vara bland vanliga människor som kan bortse från titlar och lönekuvert, som säger du och kliar sig i skrevet.

Jag kilar nonchalant fast mina långa lårben mellan sätena och ber om en hederlig snabbkaffe. Pulvret som redan hade doserats i folieförslutna muggar förenas med Norwegians ljumma vatten och jag försäkrar min underbetalda passopp att vi kosmopoliter njuter av allt som livet har att erbjuda. Högt och lågt. Vi är storsinta. Men oss emellan, så här mellan skål och vägg, så smakar det skit.