Kategoriarkiv: Kaffebarer

Simon Eriksson – direkt från Seoul

Simon ErikssonVi välkomnar vår första gästbloggare här på Arabicarobusta! Simon Eriksson studerar till civilekonom vid Stockholms Universitet, intresserar sig för det mesta som livet har att erbjuda och delar här med sig av en kaffeupplevelse i Seoul, Sydkoreas myllrande huvudstad.


5 Extracts i Seoul

Innan jag börjar berätta om min upplevelse på ett koreanskt kafé vill jag nämna att koreanerna traditionellt sett inte dricker kaffe, de njuter hellre av grönt te i mängder. På många restauranger är det grönt te man får om man beställer vatten. Låt oss först lyfta blicken och tala om kafékulturens utveckling i världen. Man brukar beskriva det som tre vågor. Den första vågen sköljer in över 1800-talets USA, där italienska immigranter öppnar espressobarer, med främsta målgrupp andra immigranter. Den andra vågen uppkommer i slutet av 1960-talet. Val av bönor, bönblandningar och rostning står plötsligt i centrum. Sprunget ur denna andra våg växer det fram stora kafékedjor, så som Starbucks. Från och med 90-talet räknas den tredje vågen, där fokus även läggs på var bönorna är odlade, hur skörd och förädling gått till samt färskheten. Man värdesätter småskalighet framför massproduktion. Det blir vanligare att man pratar om kaffet som en kvalitetsdryck istället för ett livsmedel.

Det är i denna tredje våg som kafékulturen växer fram i Sydkorea. Det vimlar nu av kaféer längs gatorna. Givetvis finns även de stora aktörerna representerade så som Starbucks, Hollys, Lavazza, Dunkin’ Donuts, Pascucci och en rad lokala kedjor. Men det finns även en uppsjö av självständiga kaféer som tar kafékulturen på allvar. Målgruppen är främst yngre människor och inredningen är ofta coola möbler i en vardagsrumskänsla från 50-talet.

5 Extracts från insidan

Jag befinner mig i Hongdae, ett område i Seoul som kan beskrivas som ett av de mer hippa. Här finns klubbar och barer med indiekänsla och gatukonst. Det kan liknas vid hipstersöder i Stockholm, med den stora skillnaden att människorna i Hongdae ler och skrattar.

Provrörskaffe på 5 ExtractsPå en bakgata, nära Hongik University, letar jag upp 5 Extracts, ett kafé som har belönats med fina priser. Personalen har utsetts till Koreas bästa baristas 2010. Utsidan är något blygsam och när jag kommer in möts jag av en interiör som är en blandning av industrilokal och ett klassiskt konditori. Bakom disken står en ung man med rakat hår på sidorna och stort mörkt krulligt mitt på. Han har en urtvättad stoneströja och ett par runda hipsterbågar, som i det närmaste ser ut som ett par Harrypotterglasögon på steroider. Han är trevlig, på gränsen till inställsam fast utan att snubbla över och bli fjäskig. Jag frågar vad han rekommenderar och han tar fram en iPad och bläddrar fram till något som ser ut som ett farligt experiment från svunnen tid. Jag frågar om bönblandning och rostning men får svaret nan yeong-eo anhabnida (jag talar inte engelska). Så klart, där gick halva reportaget åt skogen!

Jag smakar av kaffet och det smakar gott. Det är ett bryggkaffe, väl avvägd smak, inte för starkt eller för svagt, rätt temperatur. En perfekt nyans av beskhet. Men kaffet överraskar mig inte. Kanske förväntade jag mig att hitta något mer kryddigt och fylligt. Det är som ett perfekt vanligt kaffe som jag skulle vilja ha det hemma i Sverige. Ändå gillar jag känslan att sitta på ett supercoolt kafé i Sydkorea med trevlig personal, myshipp inredning och dricka svenskt kaffe från provrör.

Simon Eriksson, Seoul, Korea

Kul med asiatiska toaletter
Det är alltid kul med asiatiska toaletter! Red. anm.
Annonser

Ett dubbeldopp i Linköping

Vi serverar er ett faux pas (pinsamt socialt snedsteg) på Babettes (fiket heter så) och ännu ett rendezvous på Steve’s Coffe i Linköping, staden där idéer blir verklighet och kaffeögonblick blir gallicismer (ord med franskt ursprung).


Babettes Kafferi

Babettes Kafferi i LinköpingBabettes Kafferi är ett relativt nyöppnat kafé (augusti 2011) på en av de mer okända bakgatorna till Hospitalstorget. Namnet på kaféet syftar till Karen Blixens bok Babettes gästabud och jag har bett barndomsvännen Tommy Ellerholt, med fäbless för fräcka beskor, att visa mig vägen till östgötaslättens hippaste hak, vilket han gärna gör. Sedan går vi alltså till Babettes. Atmosfären som omsluter oss är ett modernt ménage med dofter från waldorf, populärpsykedeliska melodier och en ungdomlig personal som ger oss svar på tal. Vårt faux pas uppstår när jag för en nanosekund beter mig ouppmärksamt då den artiga baristan lägger ut texten om kaffebönans härkomst. Som svar på en följdfråga replikerar baristan torrt: ”Som jag just sa är det en singleblandning och inte en blended.” Ett närvarande öra hade hört att svaret på min fråga fanns i vår konversation och för en recensent som vill verka kaffekunnig är nu snedsteget ett fait accompli.

Det Etiopiska kaffet är något beskt och väldigt smakrikt. Det lägger sig långt bak i munnen och försöker bli kompis med bakpartiet av min gom. Det lyckas kaffet med. Som tur är för mig blir munnen även bästa polare med den söta och mjuka blåbärscookien som hänger med ner i svalget. Voilà!

Mysigt på Babette
Två glada gamänger på Babettes Kafferi i Linköping

Steve’s Coffee

Steves kaffemaskinKänslan av déjà vu infinner sig inte när jag som dagens första gäst begagnar entrén till Steve’s Coffe. Detta trots att jag genom åren har hunnit häva otaliga baljor bryggdroppar inom dessa väggar. Jag har Arabicarobustas mantel på mig (bildligt talat, den bokstavliga capen ligger i väskan) och väljer ett tonläge av att noblesse oblige. Vid beställningen förklarar jag vänligt och pedagogiskt vad en cortado är, lyssnar tålmodigt när sidekickbaristan raljerar över att de har världens bästa kaffebönor, Lavazza, och jag försöker försynt entusiasmera personalen till att bjuda in sina gäster till en kaffeprovarkväll. Jag får då förklarat för mig att letargin i kaffemenyn är en chimär, tvärtom är det full fart framåt. Senast för något år sen lanserades en ny kaffevariant med smak av banana split. Touché!

För den nyfikne besökaren på Steve’s Coffe kan Arabicarobusta – som första blogg i världen – bekräfta det som många kanske anat. Kaféet hämtar sin inspiration från USA. Personalen som satte kaffebryggarkontakten i väggen år 1994 gjorde tidigare samma år en roadtrip i staterna och började där skissa på menyn. Därav bageln och brownien. Samma år tog Sveriges fotbollslandslag det försmädliga VM-bronset. Det har ingenting att göra med vare sig Linköping eller Steve’s Coffe.

Jef – clownen som kan sitt kaffe

Clownen Jef lägger ut texten om South City Sump Coffee i närheten av den stora floden Mississippi i USA. Han har också bjudit in redaktionen på en Nordamerikansk kaffeprovarturné men vi har hittills inte lyckats lösa vare sig visum, pass eller pengar. Så vi lyssnar andäktigt till Jefs målande berättelse och drömmer om landet med träskmyggor stora som tampers.

Mannen som Jef pratar om heter Scott och ser ut så här:

Scott på South City Sump Coffee
Scott på South City Sump Coffee ser exotisk och amerikansk ut. Vi längtar dit. Damn those immigration laws!

L’Entract de l’Opéra – det näst bästa

Anteckningar från sommarens kaffeprovarturné i Frankrike: Vi har börjat vitkalka våra skägg, dricka stora mängder alkohol, slå kvinnor och traska Paris gator upp och ner med anteckningsblock väl synliga bakom kavajslagen. Paris har den inverkan på unga män med litterära ambitioner om sommaren. Helst av allt vill vi skära ett gathörn och springa in i en full och arg Ernest Hemingway, få lusen lästa av oss på en blandning av franska och amerikanska och känna oss tvungna att gottgöra karln genom att bjuda på en frisk och lantlig Pinot Gris. Då är Café de la Paix framför Operan helt perfekt! Slå dig ner och skål och tråkigt att vi krockade men herregud, en karl ska så klart få brusa upp och anfäkta på fyllan det har vi naturligtvis förståelse för.

Café de la Paix är A-läget vid Place de l’Opéra med bara ett övergångsställe mellan maten och metron. La Fayette, den monstermegastora återförsäljaren av dyra kläder och accesoarer, ligger rakt bakom Operans stora fasad, sett från Café de la Paix trottoar. Apples välfrekventerade flaggskeppsbutik blommar ut på synligt avstånd. Just här vill vi verkligen sitta ner och drömma om Hemingway och Gertrud Stein, smida ränker och kontemplera.

Men på Café de la Paix får vi dessvärre inte plats.

Vi upplever att hela världens ögon vilar på oss, släntrar kosmopolitiskt snett över gatan till L’Entract de l’Opéra och låtsas som att det minsann är vårt alldeles egna smultronställe.

Kaffe, laktos och inplastade bokstäver. Allt enligt konstens regler och robustaration.
Kaffe, laktos och inplastade bokstäver. Allt enligt konstens regler och robustaration.

L’Entract de l’Opéra är det näst bästa caféet i området kring Operan i Paris. Det är ändå inte så dåligt. Priserna på det bönpressade hetvattnet är liksom medelåldern och snitsarfaktorn ungefär hälften av vad det är på Café de la Paix. Vi beställer inte en Pinot Gris utan en noisette, fransosens macchiato, och monterar mjölken manuellt. Servicen är ett snäpp över medianen, med parismått mätt. Vi spanar ut men lyckas inte se Paris litterära giganter och fattiga konstnärer för alla bilar och turister.

När vi ska gå tar Jean-Gilles, vår skallige servitör, sig tid att fråga vart vi vill åka och pekar på närmaste Metrostation. Han är van, varm och vänlig. Men inte är han från 20-talet.

Paris bästa machiato?

Vi vandrade längs långa avenyer tills vi äntligen nådde fram. Till McCafé vid Gare d’Austerlitz och Paris i särklass bästa machiato.

Här är lite klassisk reklam i sann Rix FM-anda:

Guillaume på McCafé gav oss faktiskt den näst bästa macchiato som redaktionen någonsin druckit i Paris. Och då har vi ändå druckit en försvarlig mängd. Tack McDonalds!

Förbannade fransoser!

Terres de Café
Rue Des Blancs-Manteaux utgör fond åt denna tableau av homme blasé och traktörens tour de force. (Sic!)
Några rejäla stenkast österut från Centre George Pompidou och lika många kast åt motsatt håll från hjärtat av Maraiskvarteren ligger Rue des Blancs-Manteaux och platsen för redaktionens första möte med Frankrikes goda kaffe. På Terres de Café visar baristan nöjd upp de sju kaffebehållarna på väggen och förklarar hur varje dag i veckan har sin alldeles egna rostning. Får man välja frågar jag. Nej (din dumma utlänning) det är veckans dagar som avgör upprepar hon. Jag förstod redan första gången svarar jag surt och sätter mig utanför med min macchiato. Det är synd att fransosen framhärdar med att förstöra sina egna varor, tänker jag. Till och med när hon för en gångs skull säljer något som smakar bra.

Nästa gång jag är i Paris ska jag göra återbesök, tacka för senast och bjuda hem henne till Göteborg. Här ska vi fröjdas bland höstlöv och spridda skurar, ta skydd under en vänlig baristas utsträckta hand och tillsammans njuta av de glädjeämnen som lite extra omsorg ger. Nu förstår jag ska hon säga. Ett leende, en utsträckt hand och en öppen famn skänker kvaliteter åt kaffet som ligger bortom malningsgrad och munkänsla. Tack Joel ska hon säga. Tack!

Paradiset på v.street

Den första smutten är ett paradigmskifte. Jag står plötsligt handfallen och famlar efter ord att skjuta in i baristans initierade tirader men inser att jag har ryckts in i en ny värld och blir osäker på om jag behärskar det lokala språket. Det nya landet är oerhört vackert och lokalbefolkningen har bjudit mig på sött vin. Jag ser att kvinnan framför mig försöker kommunicera. Hennes läppar rör sig men jag är alldeles för rusig av paradisets dofter och smaker för att förstå. Jag bestämmer mig för att jag är i goda händer och fortsätter med ett lyckligt flin att dricka.

Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.
Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.

Tio minuter tidigare – en halvtimme efter stängning – blev jag inbjuden på v.street coffee här i Stockholm för en pratstund men framför allt för en dubbel espresso. Lilly berättade att hon just har påbörjat sin sista vecka på v.street innan det är dags att bege sig utomlands. Enligt min ciceron på andra sidan disken är London just nu kaffevärldens mest spännande huvudstad och där ska hon tillbringa ett halvår för att bredda sin repertoar innan det är dags att öppna det där egna. Lilly hann hälla upp och förkasta två dubbla espresso innan hon blev nöjd med färg och konsistens och den espresso jag serverades var orangebrun och short. Och världsomvälvande.

Starbucks – Centralstationen i Göteborg

Starbucks i GöteborgJag tror att de försökte köpa oss. Det hela var så märkligt. Hela redaktionen (Marcus och Joel) bestämde sig för att hålla frukostmöte på det nyöppnade Starbucks i Göteborgs Centralstation. Jag beställde en dubbel macchiato och bad om att få den just så som baristan föredrog den. Vi språkade några minuter om hur olika en korrekt macchiato kan vara, beroende på vem som serverar den, och att det är intressant hur de flesta ändå förfäktar just sin variant som den enda rätta.

Marcus däremot beställde en cortado och det väloljade amerikanska maskineriet började genast gnissla betänkligt. Det verkade inte finnas någon knapp för cortado så en av baristorna började prata om short latte, kassörskan knappade och vevade, 33 kronor plingade upp på displayen och ut kom en mugg varm mjölk med lite kaffesmak. Och här började nog personalen ana vårt missnöje. Vi hade i vanlig ordning fyrat iväg en försvarlig mängd frågor om bönor och rostningar under det att vi beställde så vi hade hunnit skapa en sorts flyktig relation. Inget är ju så givande som att causera med intet ont anande kafépersonal om allt mellan himmel och jord. Den hjärtliga stämningen blev lite mer avvaktande och på något vänster kom det fram att vi var skribenter för Arabicarobusta – det kan ha varit den gigantiska kameran som kärvänligt trycktes upp i näsan på personalstyrkan som avslöjade oss – så strax efter att vi hade satt oss tillrätta för att avnjuta vår högst ordinära dryckjom kom en barista fram och erbjöd oss att vara med i en provning.

Kaffeprovning på Starbucks
En mugg rykande färskbryggt kaffe från Etiopien serverad av en av Starbucks supertrevliga baristor. Misstolka inte vår kritiska artikel som ett påhopp på personalen för det är absolut inte vår mening. Lyft blicken! De var verkligen ett gäng sköningar som ni själva kan lära känna genom att gå dit någon dag och be om en riktig halalmacchiato.

Personalen skulle testa Etiopiskt bryggkaffe med citronkaka och undrade om vi ville vara med. Sen rullade det bara på. Alla var supertrevliga, servicemedvetna och vi serverades perfekt pressat kaffe och fick lära oss om konsten att dofta och smaka. Vi fick en mycket trevlig, intressant och givande halvtimme med personalen på Starbucks som berättade om det allvar med vilket de närmade sig kaffet. En av personalcheferna berättade om hur hela personalstyrkan kontinuerligt utbildas, bland annat genom provningar som hålls minst en gång om dagen. Hon själv hade varit i London i sex veckor innan öppnandet för att bli en riktigt lojal och kunnig chef i den stora Starbucksfamiljen.

Vi gick därifrån uppfyllda av en märklig magkänsla av glädje över det oväntade äventyret blandad med misstänksamhet mot hela tilltaget. Visst var personalen jättettrevlig och visst hade vi en riktigt kul och givande stund tillsammans. Men visst var det väl bara vi som bjöds på provning och inte resten av kaféets gäster? Visst var det väl för att vi skriver en blogg?

Mahogny Skånegatan

Ängslig bekräftelsekåthet har många gånger förpassat de mest visionära planer till historiens mullbänk där de förvandlats till stoff och aska. Behovet av att vara till lags och att bli omtyckt är allmängiltigt och drabbar alla titt som tätt. Även oss. Vi börjar – för att använda facebooksvenska – gilla personalen på Mahogny och finner oss överlägga och resonera kring vikten av att hålla huvudet högt och fortfarande vara lika kritiska och sanningsgranna gentemot alla kaféer där vi beställer en macchiato eller cortado. Morgnarna på Mahogny har blivit en trevlig ceremoni som vi båda ser fram emot och vi hoppas att vi för den skull inte tappar i trovärdighet när vi nu recenserar detta dynamiska göteborgshak.

En rykande kopp från baristan
Med mjölskum som la sig på sniskan
Det smakade gott
Luktade nåt
Vi betalade genom att diskan

 

Vi får en känsla av storstadsmorgon när vi blickar ut genom fönstret, förbi de uppställda bänkarna och över spårvagnsspåren som för med sig en doft av havet via den rostbelagda rälsen. Vi ser Göteborgs kaxiga tvillingtorn reflektera solen mot alla väntande resenärer som stressat står stilla. Och väntar. Vi drar paralleller med San Fransisco men ändrar oss i nästa sekund. Visserligen är det västkust, hamnstad och vagnar på räls. Men är det inte lite väl sökt? Jo.

På väggarna hänger svartvita fotografier av kaféets stammisar, anställda och gissningsvis viktiga vänner. Lokalen har storleken av en ungkarlslya och när personalen insisterar på att vi kan få låna toaletten istället för att pissa i pelargonen leds vi bakom disken och via en städskrubb. Ohygieniskt och slarvigt tänkt kan man tycka. Charmigt och personligt utbrister vi.

Varje gång kaffet har tillretts har vi fått bekanta oss med nya bönor och rostningar och varje gång har våra tungor gjort saltomortaler och ärevarv, så långt det varit möjligt inom gommens strängt begränsade volym, tillsammans med några centiliter kaffe och mjölk.

Åter till prologen och de pragmatiska pseudoresonemangen om journalistisk integritet. Vi kanske har blivit för mjuksnälla mot Mahogny men det är här vi framöver kommer att fortsätta fröjdas runt frukosttimmarna. Är det någon som tycker vi har tappat det helt så är ni mer än välkomna att förfäkta med oss över en kopp kaffe.