Ett finger åt hipsterhopen

Morgongrus
Efter ett halvår med Nespresso är jag en helt ny kaffemänniska. Från att ha varit en hajpad högtidsstund har jag låtit inmundigandet bli en osentimental oas där jag tillåter mig själv att vara minst lika kontinentalt blasé som jag tror att kaffedrickare är på kontinenten.

I valet av kapselmaskin fick smaken fälla avgörandet och Nespressos maskiner och kapslar gav överlägset bäst kaffe. Det skulle bli så oerhört mycket billigare med en kapsel för fyra kronor om dagen i stället för en trettikronorscortado på stan. Men jakten på billigare brygd gick genast vidare och jag fann snart El Mundos kapslar till Nespressos maskin för endast två kronor shoten. Två kronor! Det är bara att köpa stora förpackningar à 200 kapslar och saken är biff. Billigare biff. Visst, smaken är kanske inte lika nyanserad som originalet, men vad begär du för två kronor koppen!

Jag njuter av att sömndrucken peka långfinger åt hela hipsterhopen och endast iförd kallingar och morgongrus brumma igång en helt okej shot i ett gammalt glögglas, svepa den utan krusiduller och oceremoniellt sparka dagen i röven. Det är min morgon och jag gör vad jag vill med den! Vill jag dricka helt okej budgetbönjos så gör jag det. Hoppa av dina höga hästar och skaffa ett liv! Och en kapselmaskin.

Annonser

Simon Eriksson – direkt från Seoul

Simon ErikssonVi välkomnar vår första gästbloggare här på Arabicarobusta! Simon Eriksson studerar till civilekonom vid Stockholms Universitet, intresserar sig för det mesta som livet har att erbjuda och delar här med sig av en kaffeupplevelse i Seoul, Sydkoreas myllrande huvudstad.


5 Extracts i Seoul

Innan jag börjar berätta om min upplevelse på ett koreanskt kafé vill jag nämna att koreanerna traditionellt sett inte dricker kaffe, de njuter hellre av grönt te i mängder. På många restauranger är det grönt te man får om man beställer vatten. Låt oss först lyfta blicken och tala om kafékulturens utveckling i världen. Man brukar beskriva det som tre vågor. Den första vågen sköljer in över 1800-talets USA, där italienska immigranter öppnar espressobarer, med främsta målgrupp andra immigranter. Den andra vågen uppkommer i slutet av 1960-talet. Val av bönor, bönblandningar och rostning står plötsligt i centrum. Sprunget ur denna andra våg växer det fram stora kafékedjor, så som Starbucks. Från och med 90-talet räknas den tredje vågen, där fokus även läggs på var bönorna är odlade, hur skörd och förädling gått till samt färskheten. Man värdesätter småskalighet framför massproduktion. Det blir vanligare att man pratar om kaffet som en kvalitetsdryck istället för ett livsmedel.

Det är i denna tredje våg som kafékulturen växer fram i Sydkorea. Det vimlar nu av kaféer längs gatorna. Givetvis finns även de stora aktörerna representerade så som Starbucks, Hollys, Lavazza, Dunkin’ Donuts, Pascucci och en rad lokala kedjor. Men det finns även en uppsjö av självständiga kaféer som tar kafékulturen på allvar. Målgruppen är främst yngre människor och inredningen är ofta coola möbler i en vardagsrumskänsla från 50-talet.

5 Extracts från insidan

Jag befinner mig i Hongdae, ett område i Seoul som kan beskrivas som ett av de mer hippa. Här finns klubbar och barer med indiekänsla och gatukonst. Det kan liknas vid hipstersöder i Stockholm, med den stora skillnaden att människorna i Hongdae ler och skrattar.

Provrörskaffe på 5 ExtractsPå en bakgata, nära Hongik University, letar jag upp 5 Extracts, ett kafé som har belönats med fina priser. Personalen har utsetts till Koreas bästa baristas 2010. Utsidan är något blygsam och när jag kommer in möts jag av en interiör som är en blandning av industrilokal och ett klassiskt konditori. Bakom disken står en ung man med rakat hår på sidorna och stort mörkt krulligt mitt på. Han har en urtvättad stoneströja och ett par runda hipsterbågar, som i det närmaste ser ut som ett par Harrypotterglasögon på steroider. Han är trevlig, på gränsen till inställsam fast utan att snubbla över och bli fjäskig. Jag frågar vad han rekommenderar och han tar fram en iPad och bläddrar fram till något som ser ut som ett farligt experiment från svunnen tid. Jag frågar om bönblandning och rostning men får svaret nan yeong-eo anhabnida (jag talar inte engelska). Så klart, där gick halva reportaget åt skogen!

Jag smakar av kaffet och det smakar gott. Det är ett bryggkaffe, väl avvägd smak, inte för starkt eller för svagt, rätt temperatur. En perfekt nyans av beskhet. Men kaffet överraskar mig inte. Kanske förväntade jag mig att hitta något mer kryddigt och fylligt. Det är som ett perfekt vanligt kaffe som jag skulle vilja ha det hemma i Sverige. Ändå gillar jag känslan att sitta på ett supercoolt kafé i Sydkorea med trevlig personal, myshipp inredning och dricka svenskt kaffe från provrör.

Simon Eriksson, Seoul, Korea

Kul med asiatiska toaletter
Det är alltid kul med asiatiska toaletter! Red. anm.

Ett dubbeldopp i Linköping

Vi serverar er ett faux pas (pinsamt socialt snedsteg) på Babettes (fiket heter så) och ännu ett rendezvous på Steve’s Coffe i Linköping, staden där idéer blir verklighet och kaffeögonblick blir gallicismer (ord med franskt ursprung).


Babettes Kafferi

Babettes Kafferi i LinköpingBabettes Kafferi är ett relativt nyöppnat kafé (augusti 2011) på en av de mer okända bakgatorna till Hospitalstorget. Namnet på kaféet syftar till Karen Blixens bok Babettes gästabud och jag har bett barndomsvännen Tommy Ellerholt, med fäbless för fräcka beskor, att visa mig vägen till östgötaslättens hippaste hak, vilket han gärna gör. Sedan går vi alltså till Babettes. Atmosfären som omsluter oss är ett modernt ménage med dofter från waldorf, populärpsykedeliska melodier och en ungdomlig personal som ger oss svar på tal. Vårt faux pas uppstår när jag för en nanosekund beter mig ouppmärksamt då den artiga baristan lägger ut texten om kaffebönans härkomst. Som svar på en följdfråga replikerar baristan torrt: ”Som jag just sa är det en singleblandning och inte en blended.” Ett närvarande öra hade hört att svaret på min fråga fanns i vår konversation och för en recensent som vill verka kaffekunnig är nu snedsteget ett fait accompli.

Det Etiopiska kaffet är något beskt och väldigt smakrikt. Det lägger sig långt bak i munnen och försöker bli kompis med bakpartiet av min gom. Det lyckas kaffet med. Som tur är för mig blir munnen även bästa polare med den söta och mjuka blåbärscookien som hänger med ner i svalget. Voilà!

Mysigt på Babette
Två glada gamänger på Babettes Kafferi i Linköping

Steve’s Coffee

Steves kaffemaskinKänslan av déjà vu infinner sig inte när jag som dagens första gäst begagnar entrén till Steve’s Coffe. Detta trots att jag genom åren har hunnit häva otaliga baljor bryggdroppar inom dessa väggar. Jag har Arabicarobustas mantel på mig (bildligt talat, den bokstavliga capen ligger i väskan) och väljer ett tonläge av att noblesse oblige. Vid beställningen förklarar jag vänligt och pedagogiskt vad en cortado är, lyssnar tålmodigt när sidekickbaristan raljerar över att de har världens bästa kaffebönor, Lavazza, och jag försöker försynt entusiasmera personalen till att bjuda in sina gäster till en kaffeprovarkväll. Jag får då förklarat för mig att letargin i kaffemenyn är en chimär, tvärtom är det full fart framåt. Senast för något år sen lanserades en ny kaffevariant med smak av banana split. Touché!

För den nyfikne besökaren på Steve’s Coffe kan Arabicarobusta – som första blogg i världen – bekräfta det som många kanske anat. Kaféet hämtar sin inspiration från USA. Personalen som satte kaffebryggarkontakten i väggen år 1994 gjorde tidigare samma år en roadtrip i staterna och började där skissa på menyn. Därav bageln och brownien. Samma år tog Sveriges fotbollslandslag det försmädliga VM-bronset. Det har ingenting att göra med vare sig Linköping eller Steve’s Coffe.

Jef – clownen som kan sitt kaffe

Clownen Jef lägger ut texten om South City Sump Coffee i närheten av den stora floden Mississippi i USA. Han har också bjudit in redaktionen på en Nordamerikansk kaffeprovarturné men vi har hittills inte lyckats lösa vare sig visum, pass eller pengar. Så vi lyssnar andäktigt till Jefs målande berättelse och drömmer om landet med träskmyggor stora som tampers.

Mannen som Jef pratar om heter Scott och ser ut så här:

Scott på South City Sump Coffee
Scott på South City Sump Coffee ser exotisk och amerikansk ut. Vi längtar dit. Damn those immigration laws!

L’Entract de l’Opéra – det näst bästa

Anteckningar från sommarens kaffeprovarturné i Frankrike: Vi har börjat vitkalka våra skägg, dricka stora mängder alkohol, slå kvinnor och traska Paris gator upp och ner med anteckningsblock väl synliga bakom kavajslagen. Paris har den inverkan på unga män med litterära ambitioner om sommaren. Helst av allt vill vi skära ett gathörn och springa in i en full och arg Ernest Hemingway, få lusen lästa av oss på en blandning av franska och amerikanska och känna oss tvungna att gottgöra karln genom att bjuda på en frisk och lantlig Pinot Gris. Då är Café de la Paix framför Operan helt perfekt! Slå dig ner och skål och tråkigt att vi krockade men herregud, en karl ska så klart få brusa upp och anfäkta på fyllan det har vi naturligtvis förståelse för.

Café de la Paix är A-läget vid Place de l’Opéra med bara ett övergångsställe mellan maten och metron. La Fayette, den monstermegastora återförsäljaren av dyra kläder och accesoarer, ligger rakt bakom Operans stora fasad, sett från Café de la Paix trottoar. Apples välfrekventerade flaggskeppsbutik blommar ut på synligt avstånd. Just här vill vi verkligen sitta ner och drömma om Hemingway och Gertrud Stein, smida ränker och kontemplera.

Men på Café de la Paix får vi dessvärre inte plats.

Vi upplever att hela världens ögon vilar på oss, släntrar kosmopolitiskt snett över gatan till L’Entract de l’Opéra och låtsas som att det minsann är vårt alldeles egna smultronställe.

Kaffe, laktos och inplastade bokstäver. Allt enligt konstens regler och robustaration.
Kaffe, laktos och inplastade bokstäver. Allt enligt konstens regler och robustaration.

L’Entract de l’Opéra är det näst bästa caféet i området kring Operan i Paris. Det är ändå inte så dåligt. Priserna på det bönpressade hetvattnet är liksom medelåldern och snitsarfaktorn ungefär hälften av vad det är på Café de la Paix. Vi beställer inte en Pinot Gris utan en noisette, fransosens macchiato, och monterar mjölken manuellt. Servicen är ett snäpp över medianen, med parismått mätt. Vi spanar ut men lyckas inte se Paris litterära giganter och fattiga konstnärer för alla bilar och turister.

När vi ska gå tar Jean-Gilles, vår skallige servitör, sig tid att fråga vart vi vill åka och pekar på närmaste Metrostation. Han är van, varm och vänlig. Men inte är han från 20-talet.

Paris bästa machiato?

Vi vandrade längs långa avenyer tills vi äntligen nådde fram. Till McCafé vid Gare d’Austerlitz och Paris i särklass bästa machiato.

Här är lite klassisk reklam i sann Rix FM-anda:

Guillaume på McCafé gav oss faktiskt den näst bästa macchiato som redaktionen någonsin druckit i Paris. Och då har vi ändå druckit en försvarlig mängd. Tack McDonalds!

Konstnärskaffe: 6 – Tillbaka till nutiden

Martin Molin
Tonsättare och musiker i Wintergatan
Latterian med en cappucino
Aktuell med release av musikvideon Sommarfågel på youtube

Vi står och väntar vid hörnet Kyrkogatan och Västra Hamngatan i Göteborg. Det är den 4 november år 2012. Joel tar upp sin mobil för att kolla klockan. Då kommer Martin cyklande med Grönsakstorget i ryggen. Han stannar till med en tvärsladd och vi ser att han kommit ridande på en stålkonstruktion av en makalös natur. Det är fantastiskt och fullkomligt galet.

Martin: Jag har kopplat på en ljudtransformator som omvandlar pedalenergin och musiken till förhöjda frekvenser. Till dags dato har jag byggt om sju av mina instrument till en…
Redaktionen synkront: …stor och otymplig cykel för tre personer?
Martin: Tidsmaskin. I framtiden kommer jag såklart att bygga om ännu fler instrument och ni förstår att effekten blir större. Eller mer annorlunda. Hoppa upp!

Martin Molin
Den galne professorn

Tre kraftiga pedaltramp senare är vi fullkomligt hjärnställda. Vi vet inte vad vi ska tro. Vi resignerar och njuter av det underbara. Martin har verkligen uppfunnit en tidsmaskin. I takt med att kilometrarna avverkas förflyttar vi oss framåt i tiden.

Martin: Här är min musikstudio. (I framtiden, red. anm.) Jag har byggt till hela övervåningen med människokraft från hela världen. Det här tornet till exempel är ritat av en indisk arkitekt som heter Happines Parakeet. Vi byter tjänster med varandra. Jag spelar på hans firmafest och han ritar mitt hus.

Vi cyklar vidare till baksidan av huset.

Martin: Den här tvåhundra meter långa trappan som går ut från dansbanan ända fram till Vänerhavet där borta är egentligen ett felbygge. Jag bad om en anspråkslös altan och de byggde detta monster. Haha! Nu i efterhand är det ju en bra historia.

Vi instämmer gillande att det är en rolig anekdot. Och en grov kommunikationsmiss.

Martin: Framförallt vill jag visa er min uppfinnarverkstad som ligger några mil längre söderut.

Han bränner på med fullt flås via E18 och bakpå pakethållaren sitter vi som små barn på julafton och tänker tankar i linje med: ”Det var så här det blev med västlänken alltså”

Martin: Tiden går ironiskt nog ännu snabbare när vi befinner oss i framtiden. Ni märker att det börjar skymma (det har vi inte uppmärksammat) och vi har ännu inte ens lämnat Granmon. Är ni hungriga förresten?
Redaktionen: Okej
Martin: Va?
Redaktionen: Ja, ja vi är svinhungriga!
Martin: Hunger är också en sån grej som… Här är det nattöppet!

Vi stannar till vid en övergiven bensinstation och gatubelysningen vid pumparna lyser inbjudande. Jag går av åbäket (tidsmaskinen) och fram mot ingången till macken. Dörrarna öppnas. Jag fortsätter in genom öppningen och tittar mig rådvill omkring. Det här är ju mitt barndomshem. Där är schäfern som ligger i farstun och bredvid hunden står två par träskor ackompanjerade av ett mollackord. Bakom den utslitna gungstolen med det blomvita tyget står ett halvt bord uppställt mot väggen. Ovanpå den resterande halvan av bordet stoltserar en snurrande askkopp, en trave cigaretthylsor och en kvarglömd kaffekopp. Rummet luktar tobak. In från köket kommer Martin.

Martin: Jag var tvungen att hämta en melodi bara. Känn dig som hemma!

Men… Jag blundar och minns inte vart jag var. Tittar upp igen och står utanför den bensinstation jag bara för någon minut sen gick in i. Jag ser nog helt skräckslagen ut och Martin ler empatiskt mot mig.

Martin: Är det demonerna?
Marcus: Näe, jag tror inte det
Martin: Minnena?
Marcus: Näe
Martin: Musiken?
Marcus: Ja.

Carte Blanche
När solen ligger lågt och tiden är ur led är allting tydligen tillåtet

Konstnärskaffe 5: De dödsdansande pelikanerna

Ulrica Flach och Åsa Björklund
Skådespelare och regissör i Pelikanteatern
Cafe Hängmattan med varsin bryggkaffe
Premiär med 2.0 Jag är inte övergående nästa fredag på Teater Trixter

Pelikanerna ser på varandra och sedan på mig. De har vänliga och skarpa blickar. Från där jag sitter ser de till längden lika långa ut men den ena är något smalare än den andra, som även påminner om en annan typ av fågelart. Förresten, pelikanen är väl ett fågeldjur?

Jag bryter isen genom att försiktigt skjuta in det faktum att de någon gång ska dö. Och jag med. Vi sitter tysta ett slag för att smälta den insikten. Den ena pelikanen skrattar högt för att avdramatisera stämningen varpå den andra pelikanen tittar på mig. Hon har en blick som ser rakt igenom själen.

Berit och Ulla
Berit och Ulla. Fast egentligen Åsa och Ulrica utklädda till Berit och Ulla.

– Jag pratar ibland med min dotter om döden. Säger att man får tro vad man vill om vad som kommer sen. Bilden av reinkarnationen blev väldigt konkret för henne, som bild och så, och hon frågade senast; ”Men om jag föds igen, var kommer jag då?” Ja, det vet man ju inte. Det är det som är så spännande. Och resonerandet fortsatte; ”Men när jag kommer ut mellan benen nästa gång, kommer jag till en annan mamma då?” Nja, ja det är väl troligt. Eller ja, det vet man inte. ”Men mamma, får jag nya kläder hos den mamman? Eller har jag dom som jag har nu?”

– Min mamma sa en gång till mig att inte tänka så långt. Att sätta stopp helt enkelt, innan tankarna går för långt. Att det är ett sätt att handskas med det. Och för henne var det säkert rätt. Själv gör jag en föreställning som 2.0 med Pelikanteatern. En föreställning om tanken på tiden; om livet, döden, Gud och vad vi gör av nuet och vår stund på jorden. Alla har vi våra sätt.

Vi enas om att tystnaden i teatern är viktig, för däri kan vi lyssna till textens väsen. Vågar vi vara tysta med varandra i vardagen har vi kommit långt. Då delar vi döden.

Jag ser pelikanerna titta strax bakom mig varpå jag vänder mig om. Där sitter en svart fågel på en stolsrygg. Den doftar hummus. Fågeln alltså. Jag får en idé till ett skämt, återvänder med blicken till bordet och levererar.

Vi skrattar gott tillsammans och börjar avrunda samtalet. Den svarta fågeln förstår inte vad vi säger.

Konstnärskaffe 4: I huvudet på Farmor Anka

Eva Sunmo
Improvisatör och multikonstnär med fötterna på jorden och resten av kroppen i direkt anslutning till desamma
En frukostfralla på Bengans, Stigbergstorget
Eva är ständigt i färd med att ifrågasätta, utveckla och banbryta i humorns tjänst

Redaktionen är avvaktande och lite splittrad, för att inte säga ofokuserad. Det hela kan vara så enkelt att morgontrötta ögon ännu inte fått öppna sig till en rykande kopp koffein. Det kan också vara spänningen i mötet med en ny konstnär som skapar rökridåer. Så är det inte. Det är mer avancerat än så. När vi stämde träff med Eva Sunmo visste vi inte att hon är hemlig agent och beskyddare av fabelartade figurer och gestalter. Alla finns de i hennes fantasi där vi för en kort stund tilläts hälsa på.

Våra försök att kategorisera och placera Sunmo i ett fack går i stöpet. Det är ett rendez-vous med de vardagliga identiterna inställda på inkognito. Små hemliga koder, frågor som ”Vem placerar du dig närmast, rent komiskt?”, dribblas enkelt bort. Inrepeterade samtalsillusioner som i en intervjuanda skulle bedömas som ”Mycket avancerade” eller ”Very Advanced” avväppnas av Sunnmo som svarar oss i stealth-mode. Vi tillåts ändå dokumentera vårt möte med en Canon 5D (klassisk kamera för ändamålet) och hoppas att vi inte får en 9 mm (kula) i ryggen när vi går därifrån. I ett sista försök att lista ut hennes egentliga identitet (här har vi fallit tillbaka till rent förhörsmässiga metoder) erkänner hon trovärdigt att hon mest liknar Rafael i Turtles. Aha! Våra analytiska huvuden har en hjärnfrekvens på 240 Hz tills vi snart upptäcker att hon desarmerat vår frågebombning med en Old School-metod. Ni känner igen den från filmen De Misstänkta med Kevin Spacey som Keyser Söze. Vi fortsätter att använda oss av vårt artilleri och ber om mer information, mer data. Hon svarar kryptiskt att om vi hade setts under andra omständigheter, säg i Ankeborg, hade hon varit Farmor Anka och redaktionen hade titulerats som Oppfinnarjocke samt Alexander Lucas. Vi är än mer förbryllade. Hon synar och beordrar oss att skriva en fördomsprofil, alltså en presentationstext helt baserad på våra fördomar om Eva, i stället för på av henne framlagda och ratifierade fakta.

Eva Sunmo

Några minuter efter morgonfikan får vi ett okänt samtal (från Eva, red. anm.) där utläggningen om Rafael dementeras och istället hävdar personen på telefonen (fortfarande Eva) att kvinnan vi just mött (Eva) i fortsättningen går under pseudonymen Michelangelo. Vi vet inte vad vi ska tro. Men här är hennes fördomsprofil:

Eva Sunmo enl. red. fördomar

Eva är en medveten estet som likaväl skulle kunna älska melodifestvalen som uttalat hata den och av princip aldrig se den. Hon skulle inte ens vara lite hemligt skäms-nyfiken och följa den bakom lyckta dörrar utan helt enkelt skita i den. Däremot älskar hon att se svårteater och få folk att skratta. En dag utan minst tio gapskratt är inte en dag värd namnet. Hon klarar sig väldigt bra som singel och har desto fler personer i sin umgängeskrets. Bara någon enstaka vän som vet allt. Kanske hennes syster. Det finns några väl bevarade hemligheter i hennes liv som hon vet att hon ska ta tag i på något sätt, bara hon vet hur hon ska gå tillväga. I gymnaiset var hon den frispråkiga, sociala studenten som ordnade fester och hade folk omkring sig men aldrig hemma hos henne själv. Däremot hjälpte hon till att städa dagen därpå. Frågan om vilket djur hon skulle vara om hon fick välja är en dum fråga. Men hon skulle vara en hund.