Etikettarkiv: Cortado

Konstnärskaffe 4: I huvudet på Farmor Anka

Eva Sunmo
Improvisatör och multikonstnär med fötterna på jorden och resten av kroppen i direkt anslutning till desamma
En frukostfralla på Bengans, Stigbergstorget
Eva är ständigt i färd med att ifrågasätta, utveckla och banbryta i humorns tjänst

Redaktionen är avvaktande och lite splittrad, för att inte säga ofokuserad. Det hela kan vara så enkelt att morgontrötta ögon ännu inte fått öppna sig till en rykande kopp koffein. Det kan också vara spänningen i mötet med en ny konstnär som skapar rökridåer. Så är det inte. Det är mer avancerat än så. När vi stämde träff med Eva Sunmo visste vi inte att hon är hemlig agent och beskyddare av fabelartade figurer och gestalter. Alla finns de i hennes fantasi där vi för en kort stund tilläts hälsa på.

Våra försök att kategorisera och placera Sunmo i ett fack går i stöpet. Det är ett rendez-vous med de vardagliga identiterna inställda på inkognito. Små hemliga koder, frågor som ”Vem placerar du dig närmast, rent komiskt?”, dribblas enkelt bort. Inrepeterade samtalsillusioner som i en intervjuanda skulle bedömas som ”Mycket avancerade” eller ”Very Advanced” avväppnas av Sunnmo som svarar oss i stealth-mode. Vi tillåts ändå dokumentera vårt möte med en Canon 5D (klassisk kamera för ändamålet) och hoppas att vi inte får en 9 mm (kula) i ryggen när vi går därifrån. I ett sista försök att lista ut hennes egentliga identitet (här har vi fallit tillbaka till rent förhörsmässiga metoder) erkänner hon trovärdigt att hon mest liknar Rafael i Turtles. Aha! Våra analytiska huvuden har en hjärnfrekvens på 240 Hz tills vi snart upptäcker att hon desarmerat vår frågebombning med en Old School-metod. Ni känner igen den från filmen De Misstänkta med Kevin Spacey som Keyser Söze. Vi fortsätter att använda oss av vårt artilleri och ber om mer information, mer data. Hon svarar kryptiskt att om vi hade setts under andra omständigheter, säg i Ankeborg, hade hon varit Farmor Anka och redaktionen hade titulerats som Oppfinnarjocke samt Alexander Lucas. Vi är än mer förbryllade. Hon synar och beordrar oss att skriva en fördomsprofil, alltså en presentationstext helt baserad på våra fördomar om Eva, i stället för på av henne framlagda och ratifierade fakta.

Eva Sunmo

Några minuter efter morgonfikan får vi ett okänt samtal (från Eva, red. anm.) där utläggningen om Rafael dementeras och istället hävdar personen på telefonen (fortfarande Eva) att kvinnan vi just mött (Eva) i fortsättningen går under pseudonymen Michelangelo. Vi vet inte vad vi ska tro. Men här är hennes fördomsprofil:

Eva Sunmo enl. red. fördomar

Eva är en medveten estet som likaväl skulle kunna älska melodifestvalen som uttalat hata den och av princip aldrig se den. Hon skulle inte ens vara lite hemligt skäms-nyfiken och följa den bakom lyckta dörrar utan helt enkelt skita i den. Däremot älskar hon att se svårteater och få folk att skratta. En dag utan minst tio gapskratt är inte en dag värd namnet. Hon klarar sig väldigt bra som singel och har desto fler personer i sin umgängeskrets. Bara någon enstaka vän som vet allt. Kanske hennes syster. Det finns några väl bevarade hemligheter i hennes liv som hon vet att hon ska ta tag i på något sätt, bara hon vet hur hon ska gå tillväga. I gymnaiset var hon den frispråkiga, sociala studenten som ordnade fester och hade folk omkring sig men aldrig hemma hos henne själv. Däremot hjälpte hon till att städa dagen därpå. Frågan om vilket djur hon skulle vara om hon fick välja är en dum fråga. Men hon skulle vara en hund.

Annonser

Konstnärskaffe 1: Tre skrävlare på Bar Centro

Jonas Eskilsson
Frilansande musikalartist, sågs senast i Sunset Boulevard på Göteborgsoperan. Läs mer om honom på jonaseskilsson.se
En cortado på Bar Centro
Jonas är nybliven pappa och en himla skön lirare

En tidig morgon möts tre sömndruckna solochvårare utanför Bar Centro, mitt emellan NK och Kompassen i Göteborg. Vi bjuder Jonas på en cortado och sätter oss i fönstersmygen. Medan Göteborgs välklädda reklammänniskor defilerar börjar samtalet handla om olika människotyper. Vi känner ett behov av att ringa in de gemensamma drag som vi tycker oss se hos Bar Centros klientel och börjar med klädseln. Samtliga är välklädda och ser ut som att de har råd att ta sig tid för en livsnjutarkopp på förmiddagen. Klädseln är klassiskt korrekt men alla har lyckats kröna sin propra preppy med en personlig clou. Det är i regel män som handlar och deras aparta accessoarer kan vara en gul mopedhjälm, en märklig fluga eller en rödrostig mustasch. Dessa färgklickar i den annars så städade helheten signalerar att bärarna visst inte är fast i en form utan kan ge uttryck för sina egna personliga nycker. De är minsann inte rädda för att bli bedömda.

Jonas Eskilsson
Jonas Eskilsson sitter som nybliven pappa och sprätter med sina nakna fötter. Han är den ende musikalartist, som vi känner, som helt ogenerad njuter sitt morgonkaffe i Kalle Ankaskrud.

Vi slår fast att kaféägaren med den röda mustaschen är en Snajdare. En person som inte bryr sig om de förhållningsregler som konventionen sätter upp utan löser saker på sitt eget sätt vilket skulle retat gallfebern på alla oss andra – som ju ser livet som en uppsättning begränsningar – om det inte vore för det att Snajdaren är så sanslöst trevlig och ämabel.

Mopedhjälmen är en Fixare. Fixaren får saker att hända. Det är Fixaren som går ut i ösregnet och bygger ett vindskydd, tänder en eld, torkar sina kläder och bakar en tårta på trangiaköket när vi andra stannar hemma.

Vi kallar vidare mannen med flugan för Främlingen och ytterligare en mopedist för Storkuken och det blir tydligare och tydligare vilket fack vi själva sitter i:

Jonas Eskilsson och Marcus GustafssonSkrävlarna sitter morgongrusiga och mjukisklädda på hippa kaffebarer och dunkar varandra i ryggen. Vi hör egentligen inte dit men framhärdar demonstrativt med att spendera pengar som vi inte har för att få börja dagen bland framgångsrika företagare och familjefäder medan vi dömer och bedömer. Vår ihärdighet och förargliga charm skvallrar om klassresa och rotlöshet. Vi tillhör det nya prekariatet; entreprenörer utan vare sig anställningstrygghet, omsättning eller fackförbund och vi har bara varandra. Ibland blir vi odrägliga men snälla, låt oss hållas. Om vi inte själva definierar världen har världen ingen plats för oss. Då försvinner vi.

Den nakna sanningen

Viktors Kaffe
Lika stram som inredningen, lika naket är Viktors filter.
Efter fem veckor i Paris med allt vad det innebär av halvmesyrer och dåligt kaffe var det äntligen dags för den första svenska koppen.

Viktor var inte hemma men hans syster öppnade och släppte in mig. Hon hade några kompisar på besök men tog sig ändå tid att sätta på hurran och prata lite väder och vind. Samtalet gled av naturliga skäl in på Paris och jag beskrev målande och förfärat det franska ointresset för kaffedrycker. Hon förstod sa hon. Hon visste. Själv hade hon börjat använda ett nakenfilter som Viktor köpt för några veckor sedan och talade sig varm om dess oöverträffade egenskaper. Vill man prestera en dubbel espresso gör man det bäst med nakenfilter sa hon. Jag nickade och fyllde initierat i att Lilly på v.street i Stockholm hade sagt samma sak och att detta bruk i stort sett redan var comme il faut i London. Jodå, jag visste nog vad hon pratade om och nickade kaffekonnässörernas diskreta nick när jag tacksamt tog emot min machiato. Men jag visste inte. Hur skulle jag ha kunnat ana?