Etikettarkiv: Besvikelse

Förbannade fransoser!

Terres de Café
Rue Des Blancs-Manteaux utgör fond åt denna tableau av homme blasé och traktörens tour de force. (Sic!)
Några rejäla stenkast österut från Centre George Pompidou och lika många kast åt motsatt håll från hjärtat av Maraiskvarteren ligger Rue des Blancs-Manteaux och platsen för redaktionens första möte med Frankrikes goda kaffe. På Terres de Café visar baristan nöjd upp de sju kaffebehållarna på väggen och förklarar hur varje dag i veckan har sin alldeles egna rostning. Får man välja frågar jag. Nej (din dumma utlänning) det är veckans dagar som avgör upprepar hon. Jag förstod redan första gången svarar jag surt och sätter mig utanför med min macchiato. Det är synd att fransosen framhärdar med att förstöra sina egna varor, tänker jag. Till och med när hon för en gångs skull säljer något som smakar bra.

Nästa gång jag är i Paris ska jag göra återbesök, tacka för senast och bjuda hem henne till Göteborg. Här ska vi fröjdas bland höstlöv och spridda skurar, ta skydd under en vänlig baristas utsträckta hand och tillsammans njuta av de glädjeämnen som lite extra omsorg ger. Nu förstår jag ska hon säga. Ett leende, en utsträckt hand och en öppen famn skänker kvaliteter åt kaffet som ligger bortom malningsgrad och munkänsla. Tack Joel ska hon säga. Tack!

Annonser

Espresso House i Nordstan

För en dryg månad sedan skrev jag ett inlägg och glömde klicka på publicera-knappen. Det var en trött tisdag utan guldkant och inlägget blev därefter. Sedan dess har jag upprepade gånger gjort återbesök, pratat fotografi och kaffe med personalen samt njutit av att få sitta upphöjd över Nordstans stressande markplan och sänka pulsen. Den glade gamäng som jag under det första besöket klandrade något i min text har mycket riktigt visat sig vara en helskön katt vars härliga attityd och tilltal i sig är värda ett besök. Det är väl ingen överraskning för någon att det första intrycket är en dålig måttstock på en medmänniska och att min första upplevelse av Espresso House i Nordstan, Göteborg, säger mer om mig än om någon annan. Men så här skrev jag:

Jag sitter på Espresso House i Nordstan och funderar över hur vissa stunder sätter spår och andra är dussinvaror. Jag gick på kafé och tog en macchiato. Jag försökte orera igång personalen i hopp om att något spännande skulle uppstå i vårt möte och visst skämtades det lite tamt fram och tillbaka, men ingenting triggades igång. Kanske var varken jag eller personalen verkligen här. Vi var inte mottagliga för ett möte. De var halvvägs igenom en vanlig sketen tisdag och jag hade väl helt enkelt ingen lust att skaffa nya vänner. Jag slog några slag i luften, fick en kaffe och gick och satte mig.

Espresso House i Nordstan
Goa gubbar, gummor och javor i Nordstan

Två 25-åringar diskuterar alltings jävlighet bakom mig och en svensk och en spanjor är i full färd med att i en anda av att We shall overcome lära varandra sina respektive modersmål strax till vänster. Fint och kontrasterande. Men mer än så finns väl inte att skriva om denna dussinstund. Den godmodige baristan, som i en annan tid och på en annan plats helt säkert är en helskön katt, positionerade sig lite fräckt i bryggkaffedrickarnas ringhörna och raljerade om att ju mer garvsyra desto bättre. Ironiskt nog lyckas han döda min macchiatos samtliga toner utom de beska och brända. Vilka aromer som ursprungligen härbergerades i de av Johan & Nyström varsamt rostade bönorna förblir en väl dold hemlighet. Men man fick en chokladbit och utsikt. Samt sura 25-åringar i högerörat och framtidstro i det vänstra.

Kulturhuset i Stockholm

Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren
Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren

Centrala Stockholms bästa kaféutsikt måste ändå vara den från Kulturhusets teaterbar. Jag sätter mig till rätta framför ett av de stora fönstren och förbereder mig för dagens första kaffeorgasm genom att med ofokuserad blick bada hjärnan i förbipasserande människor nere på plattan och med en njutningslysten suck föra macchiaton till munnen.

Läppjar lite. Ingenting. Sköljer runt en större klunk i munnen. Noll. Klunkar girigt i mig några munnar. Då plötsligt kommer reaktionen och den är lika oväntad som oäven. Sönderbränd kaffesump stormar runt i mun och svalg och plötsligt är jag ett med min köttiga matsmältningsapparat på ett väldigt påtagligt sätt. Aldrig tidigare har väl kaffe smakat så platt och livlöst. Jag tittar bedragen ner i koppen men macchiaton har inte ens anständigheten att uppvisa dödsryckningar. Spegelblank och död ligger ytan och jag svär att aldrig mer nedsänka min lekamen i denna floden Styx grumliga vatten.

Tack det var gott säger jag och ska gå. Tänker att det är synd att lämna kaffe och sveper i mig resten.

Utsikt från Teaterbaren
God mat, maffiga semlor och en fantastisk utsikt. Kom hit, be om en kopp te och njut!

Studentpalatset – Odenplan

En pappmugg pisskaffe från Stockholms Universitets studentkår
Studenternas gemensamma strävan är vår framtid. Samhällsbärande. Dock inte fantastisk.

Stockholms Universitets Studentkår har inte bara bidragit med ett enormt studiepalats åt hugade studenter, de har dessutom däri inhyst ett kafé i egen regi. Högt i tak och låga trösklar. Stora fönster och mjuka soffor. Sur kaffe och sur personal.

Jag sitter besviken och tvingar i mig min macchiato med tanken att det var ju ändå bara en liten paus och en gnutta koffein jag ville åt. Men den tanken räcker inte för att hjälpa upp helhetsintrycket. Om man ska göra något, varför inte göra det fantastiskt? Ingen blir gladare av halvmesyrer. Eller Löfbergs Lila.

Le Croissant – Göteborgs Centralstation

Le Croissant - Centralstationen i Göteborg
När ska det bli slut på oskicket att skriva kaféets namn på koppen?

Ett centralstationkafé är en kuliss där mängder av människor med mustiga mål inspireras till att resa eller bara går upp i eskapism och en flärd av fejkad kosmopolitisk på-väg-någonstans-känsla.

Det drabbar oss dessvärre inte på Le Croissant. Kanske är det den frånvarande och ganska osympatiska baristan(?) som i ett halvhjärtat försök till latte art resignerat levererar ett brustet hjärta. Eller så är det den blaskiga – men hyfsat krämiga – latten utan vare sig botten eller kropp. (Även om det bör tilläggas att koppen hade botten.)
Baristan gjorde inte något fel i kaffehantverket men borde fokusera betydligt mer på service. När det gäller val av kaffemärke tycker vi att Le Croissant ska kika på några andra rostningar, kanske rentutav franska. Slutresultatet blir ett dussinkaffe där vi delvis får skylla oss själva som denna gång tog en latte. En tråkig avslutning som även riktas till ett dussin andra cafékedjor runtom i Göteborg är att det är gräsligt fult att sätta sin logga på kaffekoppen. Aldrig riktigt rätt tycker vi på Arabicarobusta.