Etikettarkiv: Utsikt

Stockholms Central – SJ-loungen

Det finns en genväg till lycka och framgång och den är fantastiskt lätt att hitta. Se bara till att vara på plats minst en timme innan avgångstid. Tidens ström rinner snabbare eller långsammare beroende på var du befinner dig och genom att sänka ditt eget tempo tills det resonerar med platsens egen tid öppnar sig nya intrycksmöjligheter. En skogsglänta ter sig död och händelselös för den förbipasserande joggaren men för den som sätter sig en halvtimme på en sten får platsen liv.

Stockholms Centralstation kan tyckas andas i ett rasande tempo men den höga pulsen är inte Centralens utan människornas som jäktar igenom dess innanmäte. Genom att sitta en timme med en cappuccino och blicka ut över den stora avgångshallen blir man varse en helt annan rytm. Den stora byggnaden andas långsamt det syre som är vi. Tidvattenvågor av pendlare sköljer in och drar sig tillbaka på bestämda klockslag och i dessa in- och utandningar hinner vi som sitter stilla varsebli varandra och allt annat.

SJ-loungen i Stockholm
Hemligheten är att kombinera en cappuccino med en espresso i den lite större koppen.

Alla ni som åker tåg och då och då ramlar över en förstaklassbiljett har möjligheten att kampera i någon av SJ:s lounger för affärsresenärer. I Göteborg och Stockholm finns dessa mysiga krypin som varje vardag erbjuder fåtöljer, internet, dagstidningar, fika och riktigt bra kaffemaskiner. Maskinerna mal bönor och pressar en förvånansvärt konkurrenskraftig espresso som den serverar efter knapptryckarens tycke och smak, med eller utan skummad mjölk. Mjölken är färsk och ekologisk och bönorna kommer från Arvid Nordqvists arabicabuskar.

Runt omkring mig sitter människor med mugg och tangentbord och verkar vara tillfreds med tillvaron. Det stressas inte utan läses, skrives och sörplas. Om det är så här det är att vara affärsresenär vill jag be om en anställning. Snarast.

Annonser

Mahogny Skånegatan

Ängslig bekräftelsekåthet har många gånger förpassat de mest visionära planer till historiens mullbänk där de förvandlats till stoff och aska. Behovet av att vara till lags och att bli omtyckt är allmängiltigt och drabbar alla titt som tätt. Även oss. Vi börjar – för att använda facebooksvenska – gilla personalen på Mahogny och finner oss överlägga och resonera kring vikten av att hålla huvudet högt och fortfarande vara lika kritiska och sanningsgranna gentemot alla kaféer där vi beställer en macchiato eller cortado. Morgnarna på Mahogny har blivit en trevlig ceremoni som vi båda ser fram emot och vi hoppas att vi för den skull inte tappar i trovärdighet när vi nu recenserar detta dynamiska göteborgshak.

En rykande kopp från baristan
Med mjölskum som la sig på sniskan
Det smakade gott
Luktade nåt
Vi betalade genom att diskan

 

Vi får en känsla av storstadsmorgon när vi blickar ut genom fönstret, förbi de uppställda bänkarna och över spårvagnsspåren som för med sig en doft av havet via den rostbelagda rälsen. Vi ser Göteborgs kaxiga tvillingtorn reflektera solen mot alla väntande resenärer som stressat står stilla. Och väntar. Vi drar paralleller med San Fransisco men ändrar oss i nästa sekund. Visserligen är det västkust, hamnstad och vagnar på räls. Men är det inte lite väl sökt? Jo.

På väggarna hänger svartvita fotografier av kaféets stammisar, anställda och gissningsvis viktiga vänner. Lokalen har storleken av en ungkarlslya och när personalen insisterar på att vi kan få låna toaletten istället för att pissa i pelargonen leds vi bakom disken och via en städskrubb. Ohygieniskt och slarvigt tänkt kan man tycka. Charmigt och personligt utbrister vi.

Varje gång kaffet har tillretts har vi fått bekanta oss med nya bönor och rostningar och varje gång har våra tungor gjort saltomortaler och ärevarv, så långt det varit möjligt inom gommens strängt begränsade volym, tillsammans med några centiliter kaffe och mjölk.

Åter till prologen och de pragmatiska pseudoresonemangen om journalistisk integritet. Vi kanske har blivit för mjuksnälla mot Mahogny men det är här vi framöver kommer att fortsätta fröjdas runt frukosttimmarna. Är det någon som tycker vi har tappat det helt så är ni mer än välkomna att förfäkta med oss över en kopp kaffe.

Kulturhuset i Stockholm

Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren
Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren

Centrala Stockholms bästa kaféutsikt måste ändå vara den från Kulturhusets teaterbar. Jag sätter mig till rätta framför ett av de stora fönstren och förbereder mig för dagens första kaffeorgasm genom att med ofokuserad blick bada hjärnan i förbipasserande människor nere på plattan och med en njutningslysten suck föra macchiaton till munnen.

Läppjar lite. Ingenting. Sköljer runt en större klunk i munnen. Noll. Klunkar girigt i mig några munnar. Då plötsligt kommer reaktionen och den är lika oväntad som oäven. Sönderbränd kaffesump stormar runt i mun och svalg och plötsligt är jag ett med min köttiga matsmältningsapparat på ett väldigt påtagligt sätt. Aldrig tidigare har väl kaffe smakat så platt och livlöst. Jag tittar bedragen ner i koppen men macchiaton har inte ens anständigheten att uppvisa dödsryckningar. Spegelblank och död ligger ytan och jag svär att aldrig mer nedsänka min lekamen i denna floden Styx grumliga vatten.

Tack det var gott säger jag och ska gå. Tänker att det är synd att lämna kaffe och sveper i mig resten.

Utsikt från Teaterbaren
God mat, maffiga semlor och en fantastisk utsikt. Kom hit, be om en kopp te och njut!