Konstnärskaffe 3: På barrikaden vid Skanstorget

Frida Sundström
En av improvisationsteatern Improverkets grundare och ägare
Två cortados och en cappuchino avnjöts på Café Con Amor vid Skanstorget i Göteborg
Frida är ständigt aktuell, både som skådespelare, entreprenör och tankesmed

Klockan är fortfarande sömnig när tre vackra själar sammanstrålar på Café Con Amor vid Skanstorget i Göteborg. Redaktionen (Joel och Marcus) beställer varsin cortado och Frida beställer frukost med allt vad det innebär av jos, surdeg och ruccola mellan tänderna. Efter att ha avhandlat skillnaden i våra respektive kroppshyddor (Joel slår i huvudet på övervåningen medan Marcus värdigt kan räta på ryggen och Frida ännu värdigare gå upp i handstans) sätter vi oss för att prata om det ok som är vår kollektiva syn på konstkonsumtion. Frida ställer sig genast upp igen och bestiger beslutsamt den barrikad som redaktionen aningslöst börjat bygga av pinnstolar och matavfall. Medan hon deklamerar att de konventioner som dikterar villkoren för hur vi människor måste bete oss när vi konsumerar kultur är förlegade och destruktiva noterar vi hur bra hon passar just där uppe, på barrikaden. Trots barrikadens ogästvänliga natur stegar hon orädd fram och tillbaka över pinnstolarnas snubbelben och gårdagens kladdiga kornichonger. Du kan ramla ner Frida, varnar vi. Dina skor blir söliga av saltgurkan och det skulle just se snyggt ut. Vad ska folk säga? Frida ignorerar vår ängsliga omtanke.

Frida Sundström
Bilden är kraftigt beskuren, både på höjden och bredden. Dessutom reducerar bilden verklighetens återgivning av rummets djup. Och så är skalan förvanskad. Frida är i själva verket betydligt större.

Vilka konventioner är det som är förlegade undrar vi. Till exempel att man måste sitta still i en och en halv timme förklarar Frida. Att man som publik måste sitta kvar trots att man tröttnat efter de första fem minuterna. Ge istället publiken möjlighet att röra på sig, att lämna lokalen, att för guds skull få ta sig en bit mat. Men hur blir det med de långa svåra stycken konstmusik då undrar vi försiktigt. Om man får gå därifrån kanske det inte finns någon kvar som kan applådera när Duo Gelland lagt ifrån sig stråkarna och tittat upp från partituret. Lugn, säger Frida. Vi blir genast lugna. Hon är väldigt övertygande. Ge människan möjlighet att styra över sitt eget liv och hon kommer i gengäld känna sig villig att ge konstyttringen i fråga av sin tid och sitt engagemang. Lugn. Vi är lugna säger vi. Men kom ner från Barrikaden Frida. Aldrig, svarar hon. Hurra! utbrister vi.

Annonser

Konstnärskaffe 1: Tre skrävlare på Bar Centro

Jonas Eskilsson
Frilansande musikalartist, sågs senast i Sunset Boulevard på Göteborgsoperan. Läs mer om honom på jonaseskilsson.se
En cortado på Bar Centro
Jonas är nybliven pappa och en himla skön lirare

En tidig morgon möts tre sömndruckna solochvårare utanför Bar Centro, mitt emellan NK och Kompassen i Göteborg. Vi bjuder Jonas på en cortado och sätter oss i fönstersmygen. Medan Göteborgs välklädda reklammänniskor defilerar börjar samtalet handla om olika människotyper. Vi känner ett behov av att ringa in de gemensamma drag som vi tycker oss se hos Bar Centros klientel och börjar med klädseln. Samtliga är välklädda och ser ut som att de har råd att ta sig tid för en livsnjutarkopp på förmiddagen. Klädseln är klassiskt korrekt men alla har lyckats kröna sin propra preppy med en personlig clou. Det är i regel män som handlar och deras aparta accessoarer kan vara en gul mopedhjälm, en märklig fluga eller en rödrostig mustasch. Dessa färgklickar i den annars så städade helheten signalerar att bärarna visst inte är fast i en form utan kan ge uttryck för sina egna personliga nycker. De är minsann inte rädda för att bli bedömda.

Jonas Eskilsson
Jonas Eskilsson sitter som nybliven pappa och sprätter med sina nakna fötter. Han är den ende musikalartist, som vi känner, som helt ogenerad njuter sitt morgonkaffe i Kalle Ankaskrud.

Vi slår fast att kaféägaren med den röda mustaschen är en Snajdare. En person som inte bryr sig om de förhållningsregler som konventionen sätter upp utan löser saker på sitt eget sätt vilket skulle retat gallfebern på alla oss andra – som ju ser livet som en uppsättning begränsningar – om det inte vore för det att Snajdaren är så sanslöst trevlig och ämabel.

Mopedhjälmen är en Fixare. Fixaren får saker att hända. Det är Fixaren som går ut i ösregnet och bygger ett vindskydd, tänder en eld, torkar sina kläder och bakar en tårta på trangiaköket när vi andra stannar hemma.

Vi kallar vidare mannen med flugan för Främlingen och ytterligare en mopedist för Storkuken och det blir tydligare och tydligare vilket fack vi själva sitter i:

Jonas Eskilsson och Marcus GustafssonSkrävlarna sitter morgongrusiga och mjukisklädda på hippa kaffebarer och dunkar varandra i ryggen. Vi hör egentligen inte dit men framhärdar demonstrativt med att spendera pengar som vi inte har för att få börja dagen bland framgångsrika företagare och familjefäder medan vi dömer och bedömer. Vår ihärdighet och förargliga charm skvallrar om klassresa och rotlöshet. Vi tillhör det nya prekariatet; entreprenörer utan vare sig anställningstrygghet, omsättning eller fackförbund och vi har bara varandra. Ibland blir vi odrägliga men snälla, låt oss hållas. Om vi inte själva definierar världen har världen ingen plats för oss. Då försvinner vi.

Förbannade fransoser!

Terres de Café
Rue Des Blancs-Manteaux utgör fond åt denna tableau av homme blasé och traktörens tour de force. (Sic!)
Några rejäla stenkast österut från Centre George Pompidou och lika många kast åt motsatt håll från hjärtat av Maraiskvarteren ligger Rue des Blancs-Manteaux och platsen för redaktionens första möte med Frankrikes goda kaffe. På Terres de Café visar baristan nöjd upp de sju kaffebehållarna på väggen och förklarar hur varje dag i veckan har sin alldeles egna rostning. Får man välja frågar jag. Nej (din dumma utlänning) det är veckans dagar som avgör upprepar hon. Jag förstod redan första gången svarar jag surt och sätter mig utanför med min macchiato. Det är synd att fransosen framhärdar med att förstöra sina egna varor, tänker jag. Till och med när hon för en gångs skull säljer något som smakar bra.

Nästa gång jag är i Paris ska jag göra återbesök, tacka för senast och bjuda hem henne till Göteborg. Här ska vi fröjdas bland höstlöv och spridda skurar, ta skydd under en vänlig baristas utsträckta hand och tillsammans njuta av de glädjeämnen som lite extra omsorg ger. Nu förstår jag ska hon säga. Ett leende, en utsträckt hand och en öppen famn skänker kvaliteter åt kaffet som ligger bortom malningsgrad och munkänsla. Tack Joel ska hon säga. Tack!

Den nakna sanningen

Viktors Kaffe
Lika stram som inredningen, lika naket är Viktors filter.
Efter fem veckor i Paris med allt vad det innebär av halvmesyrer och dåligt kaffe var det äntligen dags för den första svenska koppen.

Viktor var inte hemma men hans syster öppnade och släppte in mig. Hon hade några kompisar på besök men tog sig ändå tid att sätta på hurran och prata lite väder och vind. Samtalet gled av naturliga skäl in på Paris och jag beskrev målande och förfärat det franska ointresset för kaffedrycker. Hon förstod sa hon. Hon visste. Själv hade hon börjat använda ett nakenfilter som Viktor köpt för några veckor sedan och talade sig varm om dess oöverträffade egenskaper. Vill man prestera en dubbel espresso gör man det bäst med nakenfilter sa hon. Jag nickade och fyllde initierat i att Lilly på v.street i Stockholm hade sagt samma sak och att detta bruk i stort sett redan var comme il faut i London. Jodå, jag visste nog vad hon pratade om och nickade kaffekonnässörernas diskreta nick när jag tacksamt tog emot min machiato. Men jag visste inte. Hur skulle jag ha kunnat ana?

Cigarren

På Cigarren får vi välja mellan två typer av bönmöten. Antingen en tätatät med den eteriska arabican eller ett rendezvous mellan samme aromatiska amigo och den flagranta flåbusen Robusta. Trots att vi har druckit vårt eftermiddagskaffe här i flera år (och förmodligen kommer att göra så även framöver) tar vi tobaksbladet från munnen och säger som det är. Vi imponeras inte av någon av blandningarna. Bönjosen, som genom mänsklig och plastisk intelligens manövreras in med gommuskulaturens tonus, landar både surt och lite bränt på tungan. Det är tyvärr ingen komplex uppgift för tungan att värdera den svarta drycken utan tvärtom ganska simpel.

Cigarren på Järntorget

Cigarren är dock något annat. I denna icke statsfinansierade kulturinstitution möter du allt från Göteborgs kulturelit till de mer subversivt konstnärliga krafterna och vi frågar oss vad det är som faller detta klientel på läppen. Vi har redan uteslutit kaffet, så är det kanske inredningen, charmigt enkel med höga bord och stolar i halvmörkt trä, som lockar? Är det den sävlige och genomgöteborgske baristan som i maklig takt trakterar taniga teatermänniskor och slanka studenter? Är det priserna? Förmodligen är svaret enklare än så, för med Järntorget som altan är Cigarren det perfekta slinka instället. Så enkelt är det nog. Attraktivt läge, kul klientel och ett rikt utbud av rökverk som läskar sinnet. Vi drömmer oss bort till en sen vår med cortado, cigarill och Sartre i solen. Kanske tar vi med oss egna bönor. Kanske har vi blivit portade.