Kategoriarkiv: Recensioner

Studentpalatset – Odenplan

En pappmugg pisskaffe från Stockholms Universitets studentkår
Studenternas gemensamma strävan är vår framtid. Samhällsbärande. Dock inte fantastisk.

Stockholms Universitets Studentkår har inte bara bidragit med ett enormt studiepalats åt hugade studenter, de har dessutom däri inhyst ett kafé i egen regi. Högt i tak och låga trösklar. Stora fönster och mjuka soffor. Sur kaffe och sur personal.

Jag sitter besviken och tvingar i mig min macchiato med tanken att det var ju ändå bara en liten paus och en gnutta koffein jag ville åt. Men den tanken räcker inte för att hjälpa upp helhetsintrycket. Om man ska göra något, varför inte göra det fantastiskt? Ingen blir gladare av halvmesyrer. Eller Löfbergs Lila.

Annonser

Italian Corner

Italian Corner
Står man på gatan och tittar på Italian Corner kan man bli stående ett tag. Och titta. För det syns knappt. Så inne är det. I huset alltså.

Åtta sorters bönblandningar. Strama linjer och precision. På betaldisken står en stolt skylt med ett tydligt buskap: Vi har inte ”ta med” och vi är inte ledsna för det.
Vi gör två beställningar. En kopp macchiato, av 70% arabica- och 30% robustabönor och en kopp americano av 100% arabica. Förväntningarna fortsätter att stiga när servitören, tillika baristan, serverar oss i stilrena koppar. För första gången dukas en americano fram med det heta vattnet vid sidan om. Vattnet hälls alltså inte ut på bordet bredvid koppen utan passar upp espresson i en liten läcker bägare som vi själva doserar styrkan med.

Italian Corner är inte bara ett kafé. Alla kunder som attraheras av den strama designen med rena linjer, det vita golvet, tegelväggen och möblerna i ekträ är även välkomna att köpa inredningen. Stolar, köksknivar och till och med den oproportionerligt stora spegeln kan specialbeställas från en (svindyr!) snickare i Italien. Spegelramen kommer för övrigt till sin rätt när den används som extraskiva till de små fyrkantiga borden vid storfrämmande.

När vi äntligen dricker kaffet blir vi både lite besvikna och begeistrade. Bönblandningen med robusta saknar den där kroppen och tyngden vi är vana vid från bl a Bar Centros Meharikaffe och Doppios specialimporterade blandning. Däremot har kaffet på Italian Corners flera tydliga ”översmaker” som vi med våra nyfikna tungor ganska snart slår fast att de kommer från arabicabönorna. Enligt en konnässör i vår umgängeskrets är det såhär kaffet smakar när man beställer det i Italien. Hur som helst ett kaffe som märker ut sig.

Slutligen läser vi i en intervju att ägaren Carlo Zucchini (Kalle Slanggurka på svenska) inte gillar att hans lunchgäster kollar Facebook eller läser mejlen samtidigt som de äter. Alltså. Till Italian Corner går du om du verkligen har tid för att njuta av en espresso.


Espresso House i Arkaden – Lattes på löpande lina

Espresso House i Arkaden
Vi bad inte om att ta med…

Det snöar ute när vi tar skydd i Arkadens kaffehjärta. Espresso House har väl aldrig förknippats med den där stunden av livskvalitet när man verkligen tar sig tid och njuter av sitt kaffe. Här i Arkaden är den tesen dragen till sin spets. De fotsoldater som varje sekund invaderar denna kapitalistiska högborg kan när som helst dyka upp bakom din blottade rygg. Det är 360 graders angreppsyta och högt tempo. Hela tiden. Att söka sanningen om nuet i sin smartphone är snarare än dygd än ett dåd.
Den dubbla cortadon är gjord av 100% arabicabönor från tre olika länder. Hälften av bönorna är från Brasilien. Den andra hälften kommer från El Salvador och Rwanda. Den servicemedvetna baristan klättrar på diskbänken för att demonstrera påsen med bönor och förklarar lite improviserat att det är Espresso Houses egna bönder som plockar kaffebönorna. Nåväl.
Vi ska ärligt och lite motsträvigt erkänna att kaffet faktiskt är gott. Det har helt klart en hyfsad fyllighet men saknar den där kroppen. De förväntningarna hade vi å andra sidan inte på denna vinstgenererande kaffefabrik.

Två detaljer kliar likt vagel i våra ögon när vi lämnar den höga pulsen och de franschisedesignade sofforna.

1. Det går bara att få sitt kaffe i papperskopp. Carlos från Italian Corner. Håll dig borta!

2. Beställer du en enkel espresso gör de ändå en dubbel och häller ut hälften i slasken. Ogenomtänkt och omodernt. Stolleprov rent ut sagt!

Alla ska med!

Scandic Grand Central i Stockholm
Scandic Grand Central i Stockholm har en nyrenoverad kaffebar med en imponerande glödlampsinstallation och klotterfria ytterväggar.

Jag serverades just en mustig espresso macchiato av en före detta personalchef på Espresso House. Hon utgjöt sig härligt öppenhjärtliga haranger om Espresso Houses usla personalpolitik och dess likhet med McDonalds och andra profittörstande snabbmatskedjor med hög personalomsättning. Koppen jag satte läpparna till medan jag villigt lapade i mig smädelserna från andra sidan disken innehöll kaffe av 100% arabicabönor som rostats i Karlstad. Baristan mitt emot mig förde in samtalet på moms och på Espresso Houses skamliga strategi att helt enkelt använda den större marginalen som givits dem av regeringen till att öka sina vinster i stället för att anställa mer personal. ”Men oss emellan, vem trodde någonsin att momssänkningen skulle leda till något annat?” Mitt slumrande socialisthjärta vaknade till och slog en lycklig dubbelvolt.

Kaffen jag drack då? God. Fin friskhet i syrorna och kanske lite mycket mjölk i själva befläckelsen. Men så här i efterhand är det svårt att avgöra vad som gjorde störst intryck. Var det kaffet som gjorde besöket till något jag gärna vill berätta om eller var det baristornas befriande öppenhet och samtalslust? Förmodligen kombinationen.

Gå till nyrenoverade Scandics Kafé i hörnet Vasagatan-Kungsgatan i Stockholm och be om en mustig macchiato. Men säg inget om moms eller personalpolitik. Det fick jag höra i förtroende.

Le Croissant – Göteborgs Centralstation

Le Croissant - Centralstationen i Göteborg
När ska det bli slut på oskicket att skriva kaféets namn på koppen?

Ett centralstationkafé är en kuliss där mängder av människor med mustiga mål inspireras till att resa eller bara går upp i eskapism och en flärd av fejkad kosmopolitisk på-väg-någonstans-känsla.

Det drabbar oss dessvärre inte på Le Croissant. Kanske är det den frånvarande och ganska osympatiska baristan(?) som i ett halvhjärtat försök till latte art resignerat levererar ett brustet hjärta. Eller så är det den blaskiga – men hyfsat krämiga – latten utan vare sig botten eller kropp. (Även om det bör tilläggas att koppen hade botten.)
Baristan gjorde inte något fel i kaffehantverket men borde fokusera betydligt mer på service. När det gäller val av kaffemärke tycker vi att Le Croissant ska kika på några andra rostningar, kanske rentutav franska. Slutresultatet blir ett dussinkaffe där vi delvis får skylla oss själva som denna gång tog en latte. En tråkig avslutning som även riktas till ett dussin andra cafékedjor runtom i Göteborg är att det är gräsligt fult att sätta sin logga på kaffekoppen. Aldrig riktigt rätt tycker vi på Arabicarobusta.