Kategoriarkiv: Recensioner

Cigarren

På Cigarren får vi välja mellan två typer av bönmöten. Antingen en tätatät med den eteriska arabican eller ett rendezvous mellan samme aromatiska amigo och den flagranta flåbusen Robusta. Trots att vi har druckit vårt eftermiddagskaffe här i flera år (och förmodligen kommer att göra så även framöver) tar vi tobaksbladet från munnen och säger som det är. Vi imponeras inte av någon av blandningarna. Bönjosen, som genom mänsklig och plastisk intelligens manövreras in med gommuskulaturens tonus, landar både surt och lite bränt på tungan. Det är tyvärr ingen komplex uppgift för tungan att värdera den svarta drycken utan tvärtom ganska simpel.

Cigarren på Järntorget

Cigarren är dock något annat. I denna icke statsfinansierade kulturinstitution möter du allt från Göteborgs kulturelit till de mer subversivt konstnärliga krafterna och vi frågar oss vad det är som faller detta klientel på läppen. Vi har redan uteslutit kaffet, så är det kanske inredningen, charmigt enkel med höga bord och stolar i halvmörkt trä, som lockar? Är det den sävlige och genomgöteborgske baristan som i maklig takt trakterar taniga teatermänniskor och slanka studenter? Är det priserna? Förmodligen är svaret enklare än så, för med Järntorget som altan är Cigarren det perfekta slinka instället. Så enkelt är det nog. Attraktivt läge, kul klientel och ett rikt utbud av rökverk som läskar sinnet. Vi drömmer oss bort till en sen vår med cortado, cigarill och Sartre i solen. Kanske tar vi med oss egna bönor. Kanske har vi blivit portade.

Annonser

Espresso House i Nordstan

För en dryg månad sedan skrev jag ett inlägg och glömde klicka på publicera-knappen. Det var en trött tisdag utan guldkant och inlägget blev därefter. Sedan dess har jag upprepade gånger gjort återbesök, pratat fotografi och kaffe med personalen samt njutit av att få sitta upphöjd över Nordstans stressande markplan och sänka pulsen. Den glade gamäng som jag under det första besöket klandrade något i min text har mycket riktigt visat sig vara en helskön katt vars härliga attityd och tilltal i sig är värda ett besök. Det är väl ingen överraskning för någon att det första intrycket är en dålig måttstock på en medmänniska och att min första upplevelse av Espresso House i Nordstan, Göteborg, säger mer om mig än om någon annan. Men så här skrev jag:

Jag sitter på Espresso House i Nordstan och funderar över hur vissa stunder sätter spår och andra är dussinvaror. Jag gick på kafé och tog en macchiato. Jag försökte orera igång personalen i hopp om att något spännande skulle uppstå i vårt möte och visst skämtades det lite tamt fram och tillbaka, men ingenting triggades igång. Kanske var varken jag eller personalen verkligen här. Vi var inte mottagliga för ett möte. De var halvvägs igenom en vanlig sketen tisdag och jag hade väl helt enkelt ingen lust att skaffa nya vänner. Jag slog några slag i luften, fick en kaffe och gick och satte mig.

Espresso House i Nordstan
Goa gubbar, gummor och javor i Nordstan

Två 25-åringar diskuterar alltings jävlighet bakom mig och en svensk och en spanjor är i full färd med att i en anda av att We shall overcome lära varandra sina respektive modersmål strax till vänster. Fint och kontrasterande. Men mer än så finns väl inte att skriva om denna dussinstund. Den godmodige baristan, som i en annan tid och på en annan plats helt säkert är en helskön katt, positionerade sig lite fräckt i bryggkaffedrickarnas ringhörna och raljerade om att ju mer garvsyra desto bättre. Ironiskt nog lyckas han döda min macchiatos samtliga toner utom de beska och brända. Vilka aromer som ursprungligen härbergerades i de av Johan & Nyström varsamt rostade bönorna förblir en väl dold hemlighet. Men man fick en chokladbit och utsikt. Samt sura 25-åringar i högerörat och framtidstro i det vänstra.

Kosmopoliter emellan

Oss emellan, så här mellan skål och vägg, så skriver jag nu bara för att se obrydd ut på planet.

Norwegian blask
Tiotusen meter över Skövde kan ingen höra dig gråta.

Jag är en affärsresande mellan två städer, uttråkad av tusentals flygtimmar, van vid hyrbilar och hotell, ständigt på väg mot nästa miljonaffär men samtidigt ödmjuk. En härlig typ med fötterna på jorden, bildligt talat, som minsann lika gärna kan dra på mig gummistövlarna och landetjackan som bära Armani och charma schejker. Business as usual.

Jag frågade världsvant flygvärdinnan om hon frös. Hon stod insvept i en röd Norwegianfilt och frös så jag kände mig på relativt säker mark. Bakom henne i den dunkla köksvrån stod två kannor sönderbryggd bönjos och när nu isen så skickligt brutits hörde jag mig för om vilket kaffe de serverade. Kvinnan förklarade skrattande att personalen på Norwegian dricker rävgift och inget annat men att vi resenärer får Nescafé. Jag vet sa jag. Det är liksom inte första gången man flyger. Visserligen blir det allt mer sällan reguljärt men jag förklarar att det inte gör någonting. Det är skönt att vara bland vanliga människor som kan bortse från titlar och lönekuvert, som säger du och kliar sig i skrevet.

Jag kilar nonchalant fast mina långa lårben mellan sätena och ber om en hederlig snabbkaffe. Pulvret som redan hade doserats i folieförslutna muggar förenas med Norwegians ljumma vatten och jag försäkrar min underbetalda passopp att vi kosmopoliter njuter av allt som livet har att erbjuda. Högt och lågt. Vi är storsinta. Men oss emellan, så här mellan skål och vägg, så smakar det skit.

Stockholms Central – SJ-loungen

Det finns en genväg till lycka och framgång och den är fantastiskt lätt att hitta. Se bara till att vara på plats minst en timme innan avgångstid. Tidens ström rinner snabbare eller långsammare beroende på var du befinner dig och genom att sänka ditt eget tempo tills det resonerar med platsens egen tid öppnar sig nya intrycksmöjligheter. En skogsglänta ter sig död och händelselös för den förbipasserande joggaren men för den som sätter sig en halvtimme på en sten får platsen liv.

Stockholms Centralstation kan tyckas andas i ett rasande tempo men den höga pulsen är inte Centralens utan människornas som jäktar igenom dess innanmäte. Genom att sitta en timme med en cappuccino och blicka ut över den stora avgångshallen blir man varse en helt annan rytm. Den stora byggnaden andas långsamt det syre som är vi. Tidvattenvågor av pendlare sköljer in och drar sig tillbaka på bestämda klockslag och i dessa in- och utandningar hinner vi som sitter stilla varsebli varandra och allt annat.

SJ-loungen i Stockholm
Hemligheten är att kombinera en cappuccino med en espresso i den lite större koppen.

Alla ni som åker tåg och då och då ramlar över en förstaklassbiljett har möjligheten att kampera i någon av SJ:s lounger för affärsresenärer. I Göteborg och Stockholm finns dessa mysiga krypin som varje vardag erbjuder fåtöljer, internet, dagstidningar, fika och riktigt bra kaffemaskiner. Maskinerna mal bönor och pressar en förvånansvärt konkurrenskraftig espresso som den serverar efter knapptryckarens tycke och smak, med eller utan skummad mjölk. Mjölken är färsk och ekologisk och bönorna kommer från Arvid Nordqvists arabicabuskar.

Runt omkring mig sitter människor med mugg och tangentbord och verkar vara tillfreds med tillvaron. Det stressas inte utan läses, skrives och sörplas. Om det är så här det är att vara affärsresenär vill jag be om en anställning. Snarast.

Paradiset på v.street

Den första smutten är ett paradigmskifte. Jag står plötsligt handfallen och famlar efter ord att skjuta in i baristans initierade tirader men inser att jag har ryckts in i en ny värld och blir osäker på om jag behärskar det lokala språket. Det nya landet är oerhört vackert och lokalbefolkningen har bjudit mig på sött vin. Jag ser att kvinnan framför mig försöker kommunicera. Hennes läppar rör sig men jag är alldeles för rusig av paradisets dofter och smaker för att förstå. Jag bestämmer mig för att jag är i goda händer och fortsätter med ett lyckligt flin att dricka.

Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.
Ni som har druckit Lillys espresso känner igen Vasagatan i Stockholm. Och där framme skymtar man v.streets röda knutar.

Tio minuter tidigare – en halvtimme efter stängning – blev jag inbjuden på v.street coffee här i Stockholm för en pratstund men framför allt för en dubbel espresso. Lilly berättade att hon just har påbörjat sin sista vecka på v.street innan det är dags att bege sig utomlands. Enligt min ciceron på andra sidan disken är London just nu kaffevärldens mest spännande huvudstad och där ska hon tillbringa ett halvår för att bredda sin repertoar innan det är dags att öppna det där egna. Lilly hann hälla upp och förkasta två dubbla espresso innan hon blev nöjd med färg och konsistens och den espresso jag serverades var orangebrun och short. Och världsomvälvande.

Arbetsplatskultur – recensera din automat!

Nu gör vi gemensam sak med er läsare och samlar tillsammans in bilder på och omdömen om våra arbetsplatsers kaffeautomater!

Inspirerade av Play Teaterkonsts senaste spektakel, där kaffeautomaten symboliskt utgör det nav runt vilket en generisk arbetsplats roterar, lanserar vi vår dröm om en crowdsourcead kaffeautomatsdatabas. Tillsammans med er läsare och era erfarenheter kan vi bli bättre på att veta när det är dags att tacka ja eller nej till en mugg maskinmäsk. Vi ska lista ut ett smidigt sätt att göra detta på men under tiden är ni välkomna att skicka in ord och bild till kaffekultur@arabicarobusta.se. Under tiden smygstartar vi med en smakfylld recension av Prince, kaffemaskinernas Skoda:

Kaffeprincen
Princen avnjuter sin dagliga rundsmörjning. Vill du uppleva kaffeautomaternas Prince, gå då och se Play Teaterkonsts föreställning The Famous Swedish Project, recenserad nedan.

The Famous Swedish Project

Hur ironiskt är det inte att se skådespelare iscensätta livet på ett kontor? Ska oanställda kulturstödsuppbärare tala om för oss hur en livslång anställning i ett anonymt kontorslandskap ser ut?

Efter två timmars lycka, salighet och nästan oavbrutna skrattparoxysmer kan jag bara konstatera att jo, det ska de. Alla måste se Play Teaterkonsts The Famous Swedish Project! Se den för att njuta av hantverksskickligheten. Se den för att skratta gott. Se den för att den bara spelas i två veckor till. Ta med någon du älskar till Göteborg, bjud på en wienermelange från den silvriga Prince-maskinen och börja samla på guldkorn.

Starbucks – Centralstationen i Göteborg

Starbucks i GöteborgJag tror att de försökte köpa oss. Det hela var så märkligt. Hela redaktionen (Marcus och Joel) bestämde sig för att hålla frukostmöte på det nyöppnade Starbucks i Göteborgs Centralstation. Jag beställde en dubbel macchiato och bad om att få den just så som baristan föredrog den. Vi språkade några minuter om hur olika en korrekt macchiato kan vara, beroende på vem som serverar den, och att det är intressant hur de flesta ändå förfäktar just sin variant som den enda rätta.

Marcus däremot beställde en cortado och det väloljade amerikanska maskineriet började genast gnissla betänkligt. Det verkade inte finnas någon knapp för cortado så en av baristorna började prata om short latte, kassörskan knappade och vevade, 33 kronor plingade upp på displayen och ut kom en mugg varm mjölk med lite kaffesmak. Och här började nog personalen ana vårt missnöje. Vi hade i vanlig ordning fyrat iväg en försvarlig mängd frågor om bönor och rostningar under det att vi beställde så vi hade hunnit skapa en sorts flyktig relation. Inget är ju så givande som att causera med intet ont anande kafépersonal om allt mellan himmel och jord. Den hjärtliga stämningen blev lite mer avvaktande och på något vänster kom det fram att vi var skribenter för Arabicarobusta – det kan ha varit den gigantiska kameran som kärvänligt trycktes upp i näsan på personalstyrkan som avslöjade oss – så strax efter att vi hade satt oss tillrätta för att avnjuta vår högst ordinära dryckjom kom en barista fram och erbjöd oss att vara med i en provning.

Kaffeprovning på Starbucks
En mugg rykande färskbryggt kaffe från Etiopien serverad av en av Starbucks supertrevliga baristor. Misstolka inte vår kritiska artikel som ett påhopp på personalen för det är absolut inte vår mening. Lyft blicken! De var verkligen ett gäng sköningar som ni själva kan lära känna genom att gå dit någon dag och be om en riktig halalmacchiato.

Personalen skulle testa Etiopiskt bryggkaffe med citronkaka och undrade om vi ville vara med. Sen rullade det bara på. Alla var supertrevliga, servicemedvetna och vi serverades perfekt pressat kaffe och fick lära oss om konsten att dofta och smaka. Vi fick en mycket trevlig, intressant och givande halvtimme med personalen på Starbucks som berättade om det allvar med vilket de närmade sig kaffet. En av personalcheferna berättade om hur hela personalstyrkan kontinuerligt utbildas, bland annat genom provningar som hålls minst en gång om dagen. Hon själv hade varit i London i sex veckor innan öppnandet för att bli en riktigt lojal och kunnig chef i den stora Starbucksfamiljen.

Vi gick därifrån uppfyllda av en märklig magkänsla av glädje över det oväntade äventyret blandad med misstänksamhet mot hela tilltaget. Visst var personalen jättettrevlig och visst hade vi en riktigt kul och givande stund tillsammans. Men visst var det väl bara vi som bjöds på provning och inte resten av kaféets gäster? Visst var det väl för att vi skriver en blogg?

Kulturhuset i Stockholm

Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren
Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren

Centrala Stockholms bästa kaféutsikt måste ändå vara den från Kulturhusets teaterbar. Jag sätter mig till rätta framför ett av de stora fönstren och förbereder mig för dagens första kaffeorgasm genom att med ofokuserad blick bada hjärnan i förbipasserande människor nere på plattan och med en njutningslysten suck föra macchiaton till munnen.

Läppjar lite. Ingenting. Sköljer runt en större klunk i munnen. Noll. Klunkar girigt i mig några munnar. Då plötsligt kommer reaktionen och den är lika oväntad som oäven. Sönderbränd kaffesump stormar runt i mun och svalg och plötsligt är jag ett med min köttiga matsmältningsapparat på ett väldigt påtagligt sätt. Aldrig tidigare har väl kaffe smakat så platt och livlöst. Jag tittar bedragen ner i koppen men macchiaton har inte ens anständigheten att uppvisa dödsryckningar. Spegelblank och död ligger ytan och jag svär att aldrig mer nedsänka min lekamen i denna floden Styx grumliga vatten.

Tack det var gott säger jag och ska gå. Tänker att det är synd att lämna kaffe och sveper i mig resten.

Utsikt från Teaterbaren
God mat, maffiga semlor och en fantastisk utsikt. Kom hit, be om en kopp te och njut!

Heureka! Vi har hittat det!

Äppelkaka på v.street
Insäljande bild på nybakad morgonkaka. Gränsen mellan kritisk journalistik och regelrätt selloutism har väl aldrig varit luddigare?

Arabicarobustas favoritställe i Stockholm – än så länge – är v.street coffee på Vasagatan. Förväntningarna man har när man en sömndrucken helgdagsmorgon sätter dagens första macchiato till munnen är väl i ärlighetens namn ganska oreflekterade. Klockan halv nio på lördag är det mest frisk luft och koffein som hägrar. Föreställ er därför den oblandade förtjusningen av ett återuppvaknande till verkligheten triggat av den mest utsökt komplexa macchiato som jag någonsin har upplevt.

I valet mellan 20 eller 40 procent robusta resignerade jag och lät baristan bestämma. Lilly bakom disken förfäktade ivrigt blandningen med så mycket arabica som möjligt och jag som hade svårt att över huvud taget mobilisera tungrotsmuskulaturen för att börja ifrågasätta valde att låta livet bestämma åt mig och är så här i efterhand oerhört tacksam för det. En dubbel espresso med några stänk mjölkskum (vad som är haram i den ena baristans macchiato kan lika gärna vara halal i den andras) har aldrig smakat så gott! Uppvaknandet blev både fysiskt och metaforiskt. Hypofysen tutade genast igång stora koffeintutan medan vänstra frontalloben simultant stökade om i min välordnade världsuppfattning för att göra mer plats i den lilla dammiga skrubb jag vikt åt arabicabönans glädjeämnen. Världen blev just större, vackrare och syrligare. Och Stefan Löfven är tydligen feminist. Punkt slut!

Utanför v.street coffee
Med kaffe från Göteborg och lyktor från Indiska är det svårt att misslyckas. Lite oklart vad vi grundar detta på men det känns helt rätt i skrivande stund. Får se om det passerar redaktörn.

Det kommer mer om v.street coffee, för det finns berättelser som förtjänar både tid och tanke. Berättelser om melodikrysset, muskelbyggare och färsk äppelkaka, för att nämna något. Snart på arabicarobusta.se.

Doppio

Ett litet charmigt akvarium med vitt kakel mot svarta griffelmatta väggar och ljusa fanerskivor. Doppio på Linnégatan i Göteborg. 2012-01-04.

Doppio på LinnégatanHär beställer vi en cortado, mezzo eller fifty-fifty, kärt barn har många namn. Skotten bakom disken berättar att rostningen sker i Rom, unikt för Doppio. Omsorgsfullt Italienskt hantverk alltså. 70% arabica och 30% robusta. Vi nickar förstående och de har redan halva inne.

Vi läppjar. Fylligt. En lagom balanserad sötma och ljus, lite metallisk, beskhet som kittlar gommen i efterdyningarna. Vi vill sitta och glo ut ur akvariet länge. Några gäster sitter ute eftersom vintersolen sneglar in mellan husen. En stressad gäst sväljer en croissant och en dubbel espresso på stående fot. Bläng och en svälj. Sedan glider han vidare, ut ur akvariet.