Kategoriarkiv: Kaffebarer

Tack Bar Centro

Bar Centro är inte seriekonceptet som upprepade gånger fläker ut sig på gallerior och storgator. Det är inte heller dess motsats. På Bar Centro slår vi inte upp våra laptops eller sveper en dussindoppio. Vi sätter oss inte på trottoarkanten, mitt emot entrén och det stora glasfönstret, för att få vara ifred för en stund. Det är inte heller så mycket för maten, bakverken eller sittplatserna vi går dit. Helheten är förstås inte outtänkt.

Bar Centro
Två koppar kaffe och en knuten hand. Med den andra handen förevigar vi ännu ett ögonblick på en av Göteborgs tvärgator.

Vi inspireras av det spartanska och enkelt charmiga. Pulsen. Ett suveränt kaffe och en aldrig sinande känsla av överflöd när det kommer till service och tillströmning av människor. Här blev vi en gång i tiden av med vår ”Meharioskuld” och såg stoltheten hos en barista som hällde ut mjölken som inte hade den rätta krämigheten. Vi nöjer oss med ett enda ord. Efter de redan hundrafyrtiotvå skrivna.

Tack.

Annonser

Kulturhuset i Stockholm

Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren
Joel dricker en kopp skitkaffe i teaterbaren

Centrala Stockholms bästa kaféutsikt måste ändå vara den från Kulturhusets teaterbar. Jag sätter mig till rätta framför ett av de stora fönstren och förbereder mig för dagens första kaffeorgasm genom att med ofokuserad blick bada hjärnan i förbipasserande människor nere på plattan och med en njutningslysten suck föra macchiaton till munnen.

Läppjar lite. Ingenting. Sköljer runt en större klunk i munnen. Noll. Klunkar girigt i mig några munnar. Då plötsligt kommer reaktionen och den är lika oväntad som oäven. Sönderbränd kaffesump stormar runt i mun och svalg och plötsligt är jag ett med min köttiga matsmältningsapparat på ett väldigt påtagligt sätt. Aldrig tidigare har väl kaffe smakat så platt och livlöst. Jag tittar bedragen ner i koppen men macchiaton har inte ens anständigheten att uppvisa dödsryckningar. Spegelblank och död ligger ytan och jag svär att aldrig mer nedsänka min lekamen i denna floden Styx grumliga vatten.

Tack det var gott säger jag och ska gå. Tänker att det är synd att lämna kaffe och sveper i mig resten.

Utsikt från Teaterbaren
God mat, maffiga semlor och en fantastisk utsikt. Kom hit, be om en kopp te och njut!

Heureka! Vi har hittat det!

Äppelkaka på v.street
Insäljande bild på nybakad morgonkaka. Gränsen mellan kritisk journalistik och regelrätt selloutism har väl aldrig varit luddigare?

Arabicarobustas favoritställe i Stockholm – än så länge – är v.street coffee på Vasagatan. Förväntningarna man har när man en sömndrucken helgdagsmorgon sätter dagens första macchiato till munnen är väl i ärlighetens namn ganska oreflekterade. Klockan halv nio på lördag är det mest frisk luft och koffein som hägrar. Föreställ er därför den oblandade förtjusningen av ett återuppvaknande till verkligheten triggat av den mest utsökt komplexa macchiato som jag någonsin har upplevt.

I valet mellan 20 eller 40 procent robusta resignerade jag och lät baristan bestämma. Lilly bakom disken förfäktade ivrigt blandningen med så mycket arabica som möjligt och jag som hade svårt att över huvud taget mobilisera tungrotsmuskulaturen för att börja ifrågasätta valde att låta livet bestämma åt mig och är så här i efterhand oerhört tacksam för det. En dubbel espresso med några stänk mjölkskum (vad som är haram i den ena baristans macchiato kan lika gärna vara halal i den andras) har aldrig smakat så gott! Uppvaknandet blev både fysiskt och metaforiskt. Hypofysen tutade genast igång stora koffeintutan medan vänstra frontalloben simultant stökade om i min välordnade världsuppfattning för att göra mer plats i den lilla dammiga skrubb jag vikt åt arabicabönans glädjeämnen. Världen blev just större, vackrare och syrligare. Och Stefan Löfven är tydligen feminist. Punkt slut!

Utanför v.street coffee
Med kaffe från Göteborg och lyktor från Indiska är det svårt att misslyckas. Lite oklart vad vi grundar detta på men det känns helt rätt i skrivande stund. Får se om det passerar redaktörn.

Det kommer mer om v.street coffee, för det finns berättelser som förtjänar både tid och tanke. Berättelser om melodikrysset, muskelbyggare och färsk äppelkaka, för att nämna något. Snart på arabicarobusta.se.

Le Pain Francais – Engelbrektsgatan i Göteborg

Le Pain Francais. Vi minns att vi varit här men minns ej när.

Det är på låtsas alltihop och vi ger oss tveklöst in i leken. Ett koncept och en form som appliceras på noga selekterade lokaler runt om i Sveriges städer. En formel, som går hand i hand med matematiken, har beräknat att just här på denna gata är det lönsamt att öppna ett kafe av denna magnitud. Detta är acklimatiseringen runt den marknadsekonomi som sedan 1989 erkänts globalt och tveklöst. Skit samma. Vi älskar nämligen att förföras av den franska bistrokänslan och de kraftigare läderfåtöljerna med sköldar tryckta över ryggstödet. Genuint, elegant och lite småbrackigt. Men inte på riktigt. Centralbeställda arabicabönor packeterade i Lavazzapåsar blir till fylliga styrketårar som fyller de små, vita, konformade kopparna. En eloge till den djärva ledningsgruppen som heroiskt vågat vägra logga på kopporna och nöjt sig med varumärket på servetterna.

Le Pain Français
Logga eller inte logga?
Vi spekulerar i vilka konflikter och schismer det måste ha skapat. Likt ett långmöte mellan arbetsgivare och fackförbund har de suttit och brutit ner varandra med argument och diskuterat fram och tillbaka. Loggan på koppen eller inte. Skulle mötet aldrig ta slut? Efter flera veckor nås en kompromiss och det stora centrallagret av standardservetter töms till förmån för de nya mjuka pappersarken med loggan prydligt centrerad.

Doppio

Ett litet charmigt akvarium med vitt kakel mot svarta griffelmatta väggar och ljusa fanerskivor. Doppio på Linnégatan i Göteborg. 2012-01-04.

Doppio på LinnégatanHär beställer vi en cortado, mezzo eller fifty-fifty, kärt barn har många namn. Skotten bakom disken berättar att rostningen sker i Rom, unikt för Doppio. Omsorgsfullt Italienskt hantverk alltså. 70% arabica och 30% robusta. Vi nickar förstående och de har redan halva inne.

Vi läppjar. Fylligt. En lagom balanserad sötma och ljus, lite metallisk, beskhet som kittlar gommen i efterdyningarna. Vi vill sitta och glo ut ur akvariet länge. Några gäster sitter ute eftersom vintersolen sneglar in mellan husen. En stressad gäst sväljer en croissant och en dubbel espresso på stående fot. Bläng och en svälj. Sedan glider han vidare, ut ur akvariet.

Studentpalatset – Odenplan

En pappmugg pisskaffe från Stockholms Universitets studentkår
Studenternas gemensamma strävan är vår framtid. Samhällsbärande. Dock inte fantastisk.

Stockholms Universitets Studentkår har inte bara bidragit med ett enormt studiepalats åt hugade studenter, de har dessutom däri inhyst ett kafé i egen regi. Högt i tak och låga trösklar. Stora fönster och mjuka soffor. Sur kaffe och sur personal.

Jag sitter besviken och tvingar i mig min macchiato med tanken att det var ju ändå bara en liten paus och en gnutta koffein jag ville åt. Men den tanken räcker inte för att hjälpa upp helhetsintrycket. Om man ska göra något, varför inte göra det fantastiskt? Ingen blir gladare av halvmesyrer. Eller Löfbergs Lila.

Italian Corner

Italian Corner
Står man på gatan och tittar på Italian Corner kan man bli stående ett tag. Och titta. För det syns knappt. Så inne är det. I huset alltså.

Åtta sorters bönblandningar. Strama linjer och precision. På betaldisken står en stolt skylt med ett tydligt buskap: Vi har inte ”ta med” och vi är inte ledsna för det.
Vi gör två beställningar. En kopp macchiato, av 70% arabica- och 30% robustabönor och en kopp americano av 100% arabica. Förväntningarna fortsätter att stiga när servitören, tillika baristan, serverar oss i stilrena koppar. För första gången dukas en americano fram med det heta vattnet vid sidan om. Vattnet hälls alltså inte ut på bordet bredvid koppen utan passar upp espresson i en liten läcker bägare som vi själva doserar styrkan med.

Italian Corner är inte bara ett kafé. Alla kunder som attraheras av den strama designen med rena linjer, det vita golvet, tegelväggen och möblerna i ekträ är även välkomna att köpa inredningen. Stolar, köksknivar och till och med den oproportionerligt stora spegeln kan specialbeställas från en (svindyr!) snickare i Italien. Spegelramen kommer för övrigt till sin rätt när den används som extraskiva till de små fyrkantiga borden vid storfrämmande.

När vi äntligen dricker kaffet blir vi både lite besvikna och begeistrade. Bönblandningen med robusta saknar den där kroppen och tyngden vi är vana vid från bl a Bar Centros Meharikaffe och Doppios specialimporterade blandning. Däremot har kaffet på Italian Corners flera tydliga ”översmaker” som vi med våra nyfikna tungor ganska snart slår fast att de kommer från arabicabönorna. Enligt en konnässör i vår umgängeskrets är det såhär kaffet smakar när man beställer det i Italien. Hur som helst ett kaffe som märker ut sig.

Slutligen läser vi i en intervju att ägaren Carlo Zucchini (Kalle Slanggurka på svenska) inte gillar att hans lunchgäster kollar Facebook eller läser mejlen samtidigt som de äter. Alltså. Till Italian Corner går du om du verkligen har tid för att njuta av en espresso.


Espresso House i Arkaden – Lattes på löpande lina

Espresso House i Arkaden
Vi bad inte om att ta med…

Det snöar ute när vi tar skydd i Arkadens kaffehjärta. Espresso House har väl aldrig förknippats med den där stunden av livskvalitet när man verkligen tar sig tid och njuter av sitt kaffe. Här i Arkaden är den tesen dragen till sin spets. De fotsoldater som varje sekund invaderar denna kapitalistiska högborg kan när som helst dyka upp bakom din blottade rygg. Det är 360 graders angreppsyta och högt tempo. Hela tiden. Att söka sanningen om nuet i sin smartphone är snarare än dygd än ett dåd.
Den dubbla cortadon är gjord av 100% arabicabönor från tre olika länder. Hälften av bönorna är från Brasilien. Den andra hälften kommer från El Salvador och Rwanda. Den servicemedvetna baristan klättrar på diskbänken för att demonstrera påsen med bönor och förklarar lite improviserat att det är Espresso Houses egna bönder som plockar kaffebönorna. Nåväl.
Vi ska ärligt och lite motsträvigt erkänna att kaffet faktiskt är gott. Det har helt klart en hyfsad fyllighet men saknar den där kroppen. De förväntningarna hade vi å andra sidan inte på denna vinstgenererande kaffefabrik.

Två detaljer kliar likt vagel i våra ögon när vi lämnar den höga pulsen och de franschisedesignade sofforna.

1. Det går bara att få sitt kaffe i papperskopp. Carlos från Italian Corner. Håll dig borta!

2. Beställer du en enkel espresso gör de ändå en dubbel och häller ut hälften i slasken. Ogenomtänkt och omodernt. Stolleprov rent ut sagt!

Alla ska med!

Scandic Grand Central i Stockholm
Scandic Grand Central i Stockholm har en nyrenoverad kaffebar med en imponerande glödlampsinstallation och klotterfria ytterväggar.

Jag serverades just en mustig espresso macchiato av en före detta personalchef på Espresso House. Hon utgjöt sig härligt öppenhjärtliga haranger om Espresso Houses usla personalpolitik och dess likhet med McDonalds och andra profittörstande snabbmatskedjor med hög personalomsättning. Koppen jag satte läpparna till medan jag villigt lapade i mig smädelserna från andra sidan disken innehöll kaffe av 100% arabicabönor som rostats i Karlstad. Baristan mitt emot mig förde in samtalet på moms och på Espresso Houses skamliga strategi att helt enkelt använda den större marginalen som givits dem av regeringen till att öka sina vinster i stället för att anställa mer personal. ”Men oss emellan, vem trodde någonsin att momssänkningen skulle leda till något annat?” Mitt slumrande socialisthjärta vaknade till och slog en lycklig dubbelvolt.

Kaffen jag drack då? God. Fin friskhet i syrorna och kanske lite mycket mjölk i själva befläckelsen. Men så här i efterhand är det svårt att avgöra vad som gjorde störst intryck. Var det kaffet som gjorde besöket till något jag gärna vill berätta om eller var det baristornas befriande öppenhet och samtalslust? Förmodligen kombinationen.

Gå till nyrenoverade Scandics Kafé i hörnet Vasagatan-Kungsgatan i Stockholm och be om en mustig macchiato. Men säg inget om moms eller personalpolitik. Det fick jag höra i förtroende.

Le Croissant – Göteborgs Centralstation

Le Croissant - Centralstationen i Göteborg
När ska det bli slut på oskicket att skriva kaféets namn på koppen?

Ett centralstationkafé är en kuliss där mängder av människor med mustiga mål inspireras till att resa eller bara går upp i eskapism och en flärd av fejkad kosmopolitisk på-väg-någonstans-känsla.

Det drabbar oss dessvärre inte på Le Croissant. Kanske är det den frånvarande och ganska osympatiska baristan(?) som i ett halvhjärtat försök till latte art resignerat levererar ett brustet hjärta. Eller så är det den blaskiga – men hyfsat krämiga – latten utan vare sig botten eller kropp. (Även om det bör tilläggas att koppen hade botten.)
Baristan gjorde inte något fel i kaffehantverket men borde fokusera betydligt mer på service. När det gäller val av kaffemärke tycker vi att Le Croissant ska kika på några andra rostningar, kanske rentutav franska. Slutresultatet blir ett dussinkaffe där vi delvis får skylla oss själva som denna gång tog en latte. En tråkig avslutning som även riktas till ett dussin andra cafékedjor runtom i Göteborg är att det är gräsligt fult att sätta sin logga på kaffekoppen. Aldrig riktigt rätt tycker vi på Arabicarobusta.