En bild föreställande Emelie och Reggie på Mahogny, Skånegatan i Göteborg.

Mahogny Skånegatan

Ängslig bekräftelsekåthet har många gånger förpassat de mest visionära planer till historiens mullbänk där de förvandlats till stoff och aska. Behovet av att vara till lags och att bli omtyckt är allmängiltigt och drabbar alla titt som tätt. Även oss. Vi börjar – för att använda facebooksvenska – gilla personalen på Mahogny och finner oss överlägga och resonera kring vikten av att hålla huvudet högt och fortfarande vara lika kritiska och sanningsgranna gentemot alla kaféer där vi beställer en macchiato eller cortado. Morgnarna på Mahogny har blivit en trevlig ceremoni som vi båda ser fram emot och vi hoppas att vi för den skull inte tappar i trovärdighet när vi nu recenserar detta dynamiska göteborgshak.

En rykande kopp från baristan
Med mjölskum som la sig på sniskan
Det smakade gott
Luktade nåt
Vi betalade genom att diskan

 

Vi får en känsla av storstadsmorgon när vi blickar ut genom fönstret, förbi de uppställda bänkarna och över spårvagnsspåren som för med sig en doft av havet via den rostbelagda rälsen. Vi ser Göteborgs kaxiga tvillingtorn reflektera solen mot alla väntande resenärer som stressat står stilla. Och väntar. Vi drar paralleller med San Fransisco men ändrar oss i nästa sekund. Visserligen är det västkust, hamnstad och vagnar på räls. Men är det inte lite väl sökt? Jo.

På väggarna hänger svartvita fotografier av kaféets stammisar, anställda och gissningsvis viktiga vänner. Lokalen har storleken av en ungkarlslya och när personalen insisterar på att vi kan få låna toaletten istället för att pissa i pelargonen leds vi bakom disken och via en städskrubb. Ohygieniskt och slarvigt tänkt kan man tycka. Charmigt och personligt utbrister vi.

Varje gång kaffet har tillretts har vi fått bekanta oss med nya bönor och rostningar och varje gång har våra tungor gjort saltomortaler och ärevarv, så långt det varit möjligt inom gommens strängt begränsade volym, tillsammans med några centiliter kaffe och mjölk.

Åter till prologen och de pragmatiska pseudoresonemangen om journalistisk integritet. Vi kanske har blivit för mjuksnälla mot Mahogny men det är här vi framöver kommer att fortsätta fröjdas runt frukosttimmarna. Är det någon som tycker vi har tappat det helt så är ni mer än välkomna att förfäkta med oss över en kopp kaffe.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s